Anonym (meh) skrev 2012-06-04 23:54:47 följande:
Det var inte läge att skriva det här till dig eftersom du är så trött och har så mycket annat. Jag ljög inte när jag skrev att jag älskar dig. Jag gör det. Men förut hade jag kunnat raka av mig håret om du bad mig, eller något annat lika knäppt. Jag hade kanske lagt fram mina argument för dig att lyssna på men hade du stått fast vid det hade jag följt. Den förtrollningen är bruten. Så om du nu längtar, om det snart är vi igen... var ska vi ta vid? Jag har inte längre kontakt med det där. Jag måste börja om från början älskling. Nästan som om vi skulle träffas för första gången. Jag måste känna in dig. Se om du väcker knäsvagheten igen. Se om min kropp nästan automatiskt lutar sig mot dig och pannan finner sin plats. Vågar jag någonsin det igen? Orkar jag? Ikväll är jag fylld med tvivel. Där tvivel finns finns inte tilliten. Tilliten var ju nyckeln. Nu kan jag inte lita på att jag ser en framtid eller förlorar mig i drömmar. Nu är jag på min vakt. Det är nog bra för mig. Men är det bra för oss?
Du beskriver så väl vad jag också känner just nu. Jag önskar att jag kunde hoppas men hoppet dog och med det försvann stora delar av kärleken för jag litar inte just nu, inte efter så många besvikelser.
Jag hoppas det ordnar sig för er.
Jag skulle aldrig ställa upp på samma sätt igen heller. 
