Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

SMS (Tur att dagens telefoner klarar långa sms...) till den det berör.

Jag tänker på dig varje dag. Inte alltid goda tankar, och långt ifrån ofta glada tankar tyvärr. Det är fortfarande mycket saknad och ångest kopplat till det. Men då och då kikar jag igenom mina bildsamlingar ifrån vår tid och minns, och då är det glada tankar. Men också mycket saknad. När jag tänker på hur det där vattnet ur smältbäcken smakade, och hur du stod och fånade dig bakom trädet när jag jagade dig med kamerans sikte så vill jag bara vrida tillbaka tiden. Men det går ju inte...

Jag är så tacksam för att du följde med mig till psykakuten den där kvällen. Både du och jag vet att jag aldrig hade gjort det själv. Inte ens då, när allt faktiskt var nära att avslutas på riktigt där vid den lilla sjön med ett namn av ett större hav. Och utan att du släpade mig dit så hade jag nog inte suttit här idag. Du har aldrig fått veta något om vad som skedde efter det, eller något om min process. Och jag tror det är bäst så. Jag tror faktiskt på riktigt att det är bättre att du fortsätter tycka att jag är en psykstörd psykopat, bättre det än att du vet sanningen och klandrar dig själv ens i minsta grad i alla fall. Då har du i alla fall skäl inom dig själv att hålla dig borta, och det är nog bäst så antar jag - hur ont det än gör.

Jag vet att jag sårade dig mycket, och det har jag med mig varje dag nu för tiden. Jag är så ledsen för att jag skrek åt dig, kallade dig saker, anklagade dig och slog dig. Men jag börjar också förlåta mig själv i någon mån, och det känns faktiskt väldigt skönt. Inte förlåta så till vida att jag förlåter mig sådär som man förlåter någon som förtjänar det, men jag börjar förstå att allt det där var ett uttryck för en större problematik inom mig. Det är ganska skrämmande att konfrontera sig själv där i "soffan" (Egentligen är det en fåtölj, men psykologsoffan är ju en klassisk symbol), och efter nästan varje session under de här månaderna har jag velat ringa dig. Men som du märkt gör jag aldrig det...
Jag har ännu ganska långt kvar till "vilja, glädje och ambitioner, och som ser fram emot livet", faktum är att jag inte ens ser det vid horisonten, men jag tragglar på även om det sker utanför ditt synfält. Som sagt, ska jag förlora dig ska priset för det vara att mitt liv förändras till det bättre - på djupet, permanent.

Jag vet inte om du tänker på mig ibland, eller om du undrar. Gör du det så befarar jag att du tänker på dåliga minnen, och undrar om jag lyckats dö ännu och det är inte helt upplyftande men jag förstår dig. Tänker du sådant så sluta med det. Du ska fokusera på det du har framför dig, vad det nu än må vara som gör dig glad och ger dig lycka i livet. Jag hoppas jag inte ärrat dig för alltid...
Men om du nu skulle undra så stannar jag kvar här något år till antar jag. Jag vill avsluta det där jag påbörjade du vet, även om det inte är så lätt och jag nu ligger långt efter. Men det är ganska jobbigt här uppe. Jag har inga vänner eller något umgänge eller sådär sedan du försvann, så det lämnar tyvärr mycket tid till tankar och tankar lämnar lite tid till produktivitet. Varje gång telefonen piper eller vibrerar så hoppas jag fortfarande att det är du, fast det gått 7 månader sedan du jagade ut mig. Så när du läser det här och om du mot all förmodan skulle vilja så får du gärna höra av dig. Eller nej, vänta... gör inte det. Fortsätt istället, bara kasta det här brevet, läs det aldrig ens, utan fortsätt på din vandring bort emot vad för lycka du nu ser vid din horisont.
 
Vill att du har det bra, och att du finner riktig lycka någonstans. Du vet, sådan där lycka som vi kände i början... innan jag förstörde allt. Så gå, bara gå.

Jag älskar dig.

PS. Hoppas du klarar c-uppsatsen. Du sparkar stjärt, det vet du! DS. 

....... Så härligt väder vi har i dag!

Det är HELG!

Vilket egentligen är helt underbart, men trots detta drabbas jag av en krävande och ganska oförskämd kund ifrån Brasilien som ställer ett otal otroligt korkade frågor via mail och telefon i ett konstant flöde dygnet runt och min innersta vilja är att be vederbörande att dra så långt åt helvete det bara går.

Samtidigt förstår jag att det handlar om mycket pengar både för mig och företaget jag arbetar för så jag tvingar mig själv att delta i clownspelet.