Jag är så trött på att bli trampad på. Av alla er, min familj, mina vänner, min partner och min arbetsplats.
Jag är så jävla arg på er för att ni förminskar mig och mina känslor. Hela min karaktär och hela mitt värde som människa.
Jag duger när jag kan låna er pengar. Jag duger när ni mår dåligt och vill ha någon att prata med eller få husrum hos. Jag duger när jag är glad och ett behagligt sällskap. Jag duger när jag lagar din jävla mat. Frukost, lunch och middag. När jag sitter tyst och väntar på att en gnutta tid kanske finns över för bara mig. När jag städar efter dig och alla dina vänner som springer här, ut och in - samtidigt som jag ska vara en perfekt mamma, en perfekt karriärs-kvinna och en perfekt flickvän.
Men så fort jag råkar vara mänsklig ska jag slitas i stycken, förminskas och trampas på. "Tutte nutte, ryck upp dig för fan", "Sluta vara så jävla svag!", "Äh, lägg ner, du ska alltid bråka"
Jag är allt annat än svag, men det vågar jag inte säga. Utan jag skäms istället, skäms för att verka svag när jag egentligen bara vill skrika rakt ut, slita av mig håret och slå sönder väggarna som sluter sig kring mig. Jag förtjänar bättre, men rädslan att förlora alla er håller mig tyst och liten. Jag låter er fortsätta trampa och sparka medans min teater fortsätter. Så fort jag yttrar ett missnöjt ord blir jag ju bara nerslagen. Men ert gnäll får jag lyssna på var dag. Jag sitter vid din sängkant mamma, för att jag är rädd att du ska sluta andas en dag, trots din hatfulla ord mot mig.
Pappa, jag lånar ut pengar till dig för att du inte "har råd" med din insulin, för att sedan se dig åka iväg med familjen och äta gott ute, utan mig. Komma med ursäkter varje gång jag vill träffa er, men sedan duga när du vet att min lön landat på kontot.
Jag tar hand om dig, masserar dig när du har ont, ger dig kärlek och beröm varje dag, käre sambo.
Och mina vänner, har jag öppnat mitt hem för, varit tillgänglig för 24/7 så att ni aldrig ska känna er bortglömda och ensamma..
Nu sitter jag bara i mitt fängelse av rädsla, vågar inte berätta hur arg jag är på er alla, hur mycket jag skulle vilja gråta och peka ett anklagande finger på er.
Jag pekar på mig själv istället och gråter i tystnad.
Jag hatar mig själv.