Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!
Till min make:
Att tro att vi skulle fungera i äktenskap var ett misstag. Inte kunde jag tro att när jag en gång valde att bli tillsammans med dig, skulle få utstå en kamp som inte är utav denna värld för att få komma ifrån dig. Jag är inte lycklig med dig, det vet du. Ändå fortsätter du leva på lögn. Du tror tydligen att jag blir lycklig av att vara fyrabarnsmamma, när vi bara har tre barn. Du tror tydligen att du bara kan skita i att jag har sagt att jag vill skiljas och få bli fri från detta helvete. Du tror tydligen det är attraktivt med en man som bara suttit på sitt arsle, blivit fetare och fetare med åren och inte visat minsta tillstymmelse till att vilja ha ett jobb och göra rätt för sig. Alla har betalt för dig. Antingen var det din morsa, dina kompisar, mina föräldrar eller jag själv. Skäms du inte att din 19 åriga kompis har lyckats bättre än dig? Fatta att du inte bara kan släta över att vi kommer skiljas. Och när jag gjort slut, ge FAN i att hålla mig vaken i flera dygn i sträck med ditt instabila nonsens-snack om allt från självmord till annat, det är fan inte min uppgift att rädda dig. Du manipulerar mig och du vet det, men ändå gör du det. Så gör man inte mot någon man älskar. Jag vill att du flyttar ut, ikväll. Jag ska ha barnen, då jag kan erbjuda dem ett hem, en inkomst och allt de behöver. Vad kan du erbjuda dem? Driva runt bland dina polare, inte ha några pengar alls eller ens en bostad? Kom igen....
Till svärmor:
Kan du bara sluta vara så fjortis och fatta att du är fyllda 50 och borde bete sig så! Bara för att dina förhållanden och äktenskap har totalkapsejsat betyder det inte att alla mår som du. Sluta för i helvete att knapra tabletter, det är så uppenbart att du är en missbrukare av dessa tabletter och du går ju för fan över lik för att få fler. Sluta upp med att byta tabletter med din syster som om det var godis! Det är fan inget friskt beteende. Dina barnbarn verkar du måttligt intresserad av, och JO, de ska få kalla dig FARMOR och inget annat fancy som du vill att de ska kalla dig. FARMOR är det ordet de känner dig vid, och inget kan få dig att verka yngre. Sluta dalta din nu 15 årige son som fortfarande inte gått en hel termin i skolan, eller varit hos tandläkaren eller doktorn sedan han var 4 år gammal. Se till att han kommer ut, ta bort datorn från honom och sluta för i HELVETE att gå på äggskal runt honom bara för att han har asperger. Och NEJ du har inte också asperger bara för att din son råkar ha det. Den "diagnosen" kom jävligt lägligt strax efter din sons diagnos. Och vi vill inte ha med den skitungen att göra. Det har inte med hans asperger utan med hans allmäna uppväxt att han inte kan bete sig som folk. Jag och min make (din äldste son, om du nu glömt det), har beslutat att det där lilla pinsamma mähäet till sorligt ursäkt för en människa inte ska få vara farbror åt barnen. Så fatta det. Och att du "jump thorugh hoops" för honom gör saken inte bättre. Ni bor nästan 50 mil ifrån oss, du har strulat till det något överdjävulskt med ekonomin och DU GAMLA KVINNA BORDE FAN SKÄMMAS FÖR ATT ÖPPET PRATA OM ATT DU LÄNGTAR EFTER ATT DIN FAR SKA GÅ I GRAVEN SÅ DU OCH DINA SYSKON SKA FÅ SITT FETA ARV!!!! Har du ingen hut i kroppen människa!!!! Nej, jag vill inte förknippas med dig och snart slipper jag det förhoppningsvis.
Till mina föräldrar:
Gör mig en endaste liten tjänst i den här sorgliga världen: Försvinn ur mitt liv. För vi kan inte ens skriva ett mail till varann utan att anklagelserna haglar. Jag har försökt vara tillmötesgående, men inte till någon nytta. Så snälla, för allas skull; Försvinn ur mitt och barnens liv.
Till dig jag bekände för:
Du är yngre än mig, vilket jag kan förstå gör att du inte kanske är bäst på dissar, men va fan, du behövde inte vara så brutal mot mig. Jag var ledsen och vågade efter mycket om och men lägga korten på bordet. Men du beter dig som om du är världsvan med att ha tjejer du inte är intresserad av efter dig. Mina barn älskar dig, jag är nyfiken på dig, men du ger det inte ens en chans.... Och nu har du verkligen dissat mig så hårt att jag inte kommer kunna komma över det. Någonsin. Du är så mycket mer man än min make som jag vill iväg ifrån, men ändå kan jag inte få dig. Det smärtar mig. Jag förstår att du inte vill prata mer om det här, men jag måste lätta mitt hjärta. Att du sedan beter dig som om allt är normalt, som om jag aldrig erkände känslor för dig, att du dyker upp utanför ytterdörren i tid och otid för att umgås med min make och leka med mina barn och prata med mig, det gör ont. Att det aldrig kommer bli vi. Du har allt jag vill ha...