Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Till mitt X sonika pappa till min son;

"Jag önskar så innerligt att du ska få chansen att kunna må bra, jag önskar och unnar dig verkligen det. För jag vet vilken strid du är i, vilken kamp du utkämpar varenda dag mot ditt dåliga mående och forna missbruk. Jag förstår även varför du emellanåt tar till självmedicinering och jag dömer dig verkligen inte.

Jag önskar så innerligt att du någon gång ska förstå varför jag tog beslutet i att inte fortsätta vår relation, det var mitt sätt att avsluta ett dåligt leverne samt för att fullt ut kunna ta ansvar över vårt barn.

Jag önskar att du någon gång kan förlåta mig för att jag tog det beslutet, att du inte helt ska slukas av bitterhet och hat. Jag önskar så att den fina människan i dig kan få möjlighet att komma fram igen.

Jag förstår din kamp, jag dömer dig inte. jag skulle vilja att du förstod det.

Det är (fortfarande) med kärlek i hjärtat jag menar det. Jag vill att du ska ha en fin relation med din son, jag kommer aldrig att sätta stopp för det, det tror jag att du vet innerst inne (namn). Jag hoppas det.

Jag önskar dig allt gott i framtiden och jag önskar att vi någon gång kunde samarbeta kring vårt gemensamma barn, den dagen du är villig och redo för det, så kommer jag att jubla, att välkomna dig! Jag är så villig till ett samarbete att du anar inte! Det är ju min högsta dröm!

Det har nu gått 6 år, där jag försökt nå fram. Där jag tagit steg tillbaka. Där jag stått över mina egna känslor mitt i allt virrvarr. Ni har en relation, ingen bra, men väl en relation. Jag önskar att du kunde få må väl, så att ni kan få en pappa/son-relation, där ni kan få tillfälle att umgås på tu man hand. Inte med ett ständigt övervakande.

Än sålänge vet både du och jag att du inte klarar det ansvaret på egen hand, men hoppet lever kvar, jag hoppas. Det gör nog sonen också, att få chansen att lära känna sin egen pappa på riktigt, fullt ut.

Du finns i våra liv och i våra hjärtan även om vi gått vidare, men du är en del av vårt liv, vi utesluter dig inte, även om det kanske kan kännas så ibland eftersom vi lever i en ny familj. Det måste kännas tufft, jag förstår det.

Men din son mår bra, önskar att du kunde se lyckan hos honom och se allt det fina med honom.

Jag har förlåtit dig för allt, jag vet att du har varit sjuk. Bär ingen skuld, för vi har förlåtit dig. Önskar bara att du finner styrkan en dag att förlåta dig själv...

All kärlek och omtanke till dig kära (namn), jag önskar verkligen att jag hade kunnat skriva allt det här till dig! Det är en sorg i hjärtat att inte kunna göra det...

Jag önskar även att jag hade kunnat berätta det jag just skrev, till någon som skulle kunna förstå mig. Inte bara avfärda med att "han är en idiot" eller liknande. Jag känner ju inte att mitt barns far är en idiot, varför ska alla utgå ifrån att han är en idiot för? Det är frustrerande!
Han kanske betedde sig väldigt illa, men han är likväl ingen idiot, det är att förminska honom och problemen han fått genomlida... Dumt..

TIll mamma å pappa; Hur menar ni att jag ska känna förtroende nog för er att lämna mitt barn hos er? Efter allt som sagt och gjorts, som gång på gång visar att ni har den där omdömeslösheten och oförmågan att ta ansvar efter era handlingar?
Ni ÄR alkoholister med en massa beteendeproblematik! Varför skulle jag vilja lämna mitt barn hos er när jag själv inte ens vill umgås med er pga detta?
Jag är villig att ha en relation med er den dagen ni faktiskt på nåt vis visa att ni är redo för att bygga upp min tillit igen. Är det för mycket begärt? Är det orimligt tycker ni?

Till min sambo; Snälla, förstå varför jag tar de val jag gör. Förstå att det ligger mer bakom än det du just nu kan se. Förstå att mina föräldrar är sjuka och snälla, stötta mig i det här! Jag vill inte bära mer skuld, eller ifrågasätta mig själv mer. Det räcker nu.
Snälla förstå mig och stötta mitt beslut. Jag älskar dig!

Ytterligare ett till till sambon;

Sen kan jag inte låta bli att bli lite sårad när du sa till mig att du vill vänta med att skaffa barn tills jag blivit lite mer "stabil" som du så korrekt uttryckte det...
Det är otroligt ansvarsfullt tänkt och du är full av omtanke, men faktiskt så kändes det som en tagg och jag tog på mig en sorts skuld för att jag varit nere det sista. Jag vet att du menar väl, men det gjorde ont och jag vill inte känna skuld för att jag mår och har mått dåligt...

Till min son:

Idag grälade vi återigen kära älskade son! Mitt hjärta brister varenda gång vi bråkar och jag önskar verkligen att vi (jag) finner andra sätt att kunna bättre kommunicera på, för det här fungerar inte. Jag känner mig som en usel förälder då jag tar i med rösten och höjer den åt dig, jag vill kunna prata med lugn röst. Det är inte ditt fel, du är ju ett barn.

Jag önskar att mitt tålamod kunde vara bättre, att jag kunde göra om min teoretiska kunskap till praktisk och förmedla den till dig.

Det känns som att jag hela tiden gör fel, jag belastar mig själv då vi bråkar. Det känns som att det är mitt fel, att jag brister i min föräldraroll.

Jag älskar dig så innerligt och idag sa jag saker som jag ångrar! Jag ska prata med dig om detta sen. Jag ångrar allt jag sa, det är mina känslor som pyste ut och inget du ska behöva stå till svars för eller ta ansvar över. Förlåt!

Jag vet inte hur jag ska kunna bli en bättre förälder, jag önskar att det fanns någon som kunde hjälpa mig. Känns som att jag går under snart, jag drunknar!

Du är det finaste som finns älskade son, men ibland gör din funktionsnedsättning det så svårt fullt ut älska alla sidor hos dig och det tär sönder mig. Det äter upp mig inifrån!

Jag ska vara glad över att jag har dig i mitt liv, jag vet det och jag ÄR det. Det finns många som avundas att jag ens fått barn, många kan inte få egna barn tyvärr. Det gör att jag skuldbelägger mig etter värre i de här stunderna.

Hur kan jag bli så arg på mitt eget barn? Hur kan jag känna som jag gör ibland mot mitt eget barn?

Det är så mycket känslor och jag känner att det är så svårt att leva med det jag känner ibland. Känner mig otroligt ensam trots att jag har världens finaste sambo, samt förebild till dig min son..

Fan vad jag önskar att allt hade varit mindre komplicerat ofta! Jag önskar att min energi hade räckt till lite längre än vad den gör, likaså mitt tålamod... Detta förgör mig och jag hatar det! Känner mig otillräcklig och till snudd värdelös emellanåt!

Jag kan inte ens hantera mitt eget barn alla gånger, då skriker jag och beter mig som om jag vore lika gammal som min son. Är det verkligen rimligt frågar jag mig? Är detta "normalt"?

Jag önskar att du för alltid skulle veta att jag innerligt menar att jag älskar dig mer än livet i sig självt, men att mamma är trött och har tappat bort sig själv på vägen. Det är inte ditt fel och jag önskar verkligen att jag kunde vara en bättre mamma åt dig, en sån där som är full av tålamod, som alltid har orken att vara närvarande, som alltid ser dina behov utan att reagera med att bli irriterad, en mamma som är stabil i alla stunder som du kan lita på till 100%....  Mitt hjärta brister..

Förlåt för alla gånger jag höjt rösten åt dig älskade son. Förlåt.

Jag har fortfarande inte kommit över helt att du misshandla mig, isolerade mig i 4 år, du stal mina bästa år i ungdomen ditt as! Samtidigt kan jag inte förlåta mig själv över att jag inte stod på mig och anmälde dig för allt ont du gjort!
Du försökte beröva mig på mitt liv så många gånger, men själv går du fri. Fan ta dig!

Varför var jag för svag för att anmäla dig för allt? Varför lät jag dig gå fri? Önskar att karma slår tillbaka på dig!

Hoppas att du inte enkelt glömt bort allt du utsatte mig för, alla gånger du slog mig blodig, alla gånger du våldtog mig efteråt, alla gånger du utsatte mig för smärta, kris och sorg... Alla år du tagit ifrån mig...

.....Det är så jävla orättvist att jag fått lida och inte DU!

Jävla asfitta vilket avskum du är, en riktig tyrann! Fan!