Anonym (Till pappa) skrev 2011-10-27 01:22:56 följande:
Till pappa: Jag är fortfarande rädd för dig trots att jag är 30. Varje gång vi umgås kan jag inte vara mig själv och jag har alltid en klump i magen även om vi leker lycklig familj på söndagar. Dina år av tungt drickande, psykisk misshandel och att aldrig kunna lite på dig har satt sina spår. Jag vill fortfarande duga i dina ögon och försöker alltid berätta om hur bra det går i mitt liv när vi ses.
Du är nyktrare nu, morfar och farfar. Du ställer upp, lagar mat och ringer ibland och frågar hur det är med oss men du har aldrig bett om ursäkt för att du var fruktansvärd under nästan hela min uppväxt.
Du har aldrig bett om ursäkt för hur liten och värdelös du gjorde mig. För alla fruktansvärda saker du sa och för alla hot, förolämpningar och allt nedtryckande.
För när du skitfull stod i kalsonger och tvingade mig att skura hela toaletten mitt i natten för att jag hade kommit hem 10 minuter för sent.
För att du rev sönder hela mitt rum och skrek att det bodde en värdelös gris där när du tyckte att jag hjälpte till för lite hemma.
För att du skrattade åt mina tårar.
För att du aldrig sagt något snällt om mig utan att ha ironi i din röst.
För att du hånade allt jag tyckte om, alla böcker jag läste, all musik jag tyckte om.
För att du sa att jag aldrig skulle bli något.
Jag umgås med dig för att barnen ska ha en morfar, för att jag vill ha en familj och vara "normal".
Men jag lovar att varje gång jag kommer hem från en middag/fika/utflykt med dig så är jag helt utmattad av att gå omkring med den där klumpen. Jag förlåter dig inte heller för hur du trycker ner och kontrollerar mamma, hur hon inte har en aning om vem hon är på grund av dig och hur hon bara är en skugga av dig.
På grund av din "uppfostran" levde jag i 4 år med en man som var precis som du, som psykiskt misshandlade mig, gjorde mig liten och värdelös och fick mig att känna mig som världens sämsta människa. Jag kunde få din bekräftelse så istället försökte jag få hans.
Jag är starkare än så pappa, även om du gör mig liten fortfarande är jag starkare än så, jag fick upp ögonen för mitt eget beteende, lämnade den mannen och blev en självständig och stark kvinna.
Jag fick lära mig att älska mig själv.
Respektera mig själv.
Sätta mina egna gränser och tycka att jag själv är jävligt bra.
Senare gifte jag mig med en man som inte påminner om dig över huvud taget, han älskar och respekterar mig, får mig att känna mig bäst och smartast och starkast i hela världen.
Men fortfarande ger du mig en klump i magen när vi ses och jag blir en strykrädd 13-årig flicka som bara vill duga när vi ses.
Vet du...jag klarade mig ändå. Jag blev stark och lärde mig att älska och respektera mig själv och det, pappa, har inget med dig att göra. Den styrkan och kärleken har kommit inifrån mig . Den är min och även om den går och gömmer sig lite när vi ses så finns den där och sviker mig aldrig när det verkligen gäller.
Att vara "normal" är inte alltid "normalt" utan kan vara helt jädra sjukt och vidrigt också.
Låt inte dina barn gå igenom samma sak som du. Även om han spelar sin roll bra - har han säkerligen inte förändrat sej ett enda dugg.
