Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

TS, kanontråd!

Till min killes ex.

Släpp ditt kontrollbehov är du snäll. Han skadar inte ert barn om barnet får mat 20 min senare än du brukar ge. Han ger barnet mat när barnet säger "Hungrig". Det kanske finns en orsak till att du har problem med ett bråkande barn vid mattider och annat men inte han?
Var gång du skriver ett sms elelr ringer så ser jag hur plågad han blir, för han VET att du kommer att börja säga något som har med ert barn att göra, men sen komma till den verkliga orsaken till varför du ringde. Vanligen att skälla, gnälla eller anklaga honom för något.

Att du skickar sms med en önskan om 'fred' er emellan biter inte på honom längre, han vet att du om en v kommer att återgå till dina ilskna sms och talefonsamtal. Ni har bott i sär i 2 månader, nästan lika länge har han och jag varit ett par och givetvis förstår jag att det svider. Hade inte jag velat att han skulle vara själv den där gången för ca 2 år sen hade han och du aldrig blivit kk´s. Då hade han och jag varit ett par redan då.
Men jag ville inte bli den han glömde XX med, han älskade verkligen henne men insåg till sist att han inte kunde leva med henne, inte utan att själv gå under. Så han gjorde slut trots att hanfortfarande älskade henen någonstans innerst inne.
Och ni blev kk´s när jag sa nej. Du kunde inte, och ville inte få barn sa du, han var dum och trodde dig. När han avslutat kkskapet med dig talade du om att du var gravid. Han ville inte ha något barn. Han har aldrig velat ha barn.
Vet du om att han ringde mig direkt han fått veta? Jag blev alldeles iskall och visste varken ut eller in. Skulle jag strunta totalt i dig och ändå bli tillsammans med mannen i mitt liv trots att du bar hans barn? Eller skulle jag backa och låta er sköta ert och fundera ut hur ni skulle ha det? Jag valde att backa, främst för att han kände tvekan, skulle han kunna ha barn med dig men leva med mig? Skulle inte det var att överge sitt barn?
Jag lät honom fundera på saken själv, fanns där om han behövde men du var som en igel på honom och han misstolkade mig, han trodde inte jag var intresserad längre. Så han valde att försöka med dig.

Som du nu vet gick det inte, du har själv sagt, dels under ert förhållande, dels efteråt att det känts som att jag var den han gav mest till, detta trots att han och jag hade kontakt vid ytterst få tillfällen, tillfällen då du dessutom alltid var med. Visst pratade vi i telefon en del, men jag är benhård, man flirtar inte med en upptagen man! Så inte ett ord om att jag tänkte på honom eller längtade efter honom fick han höra, men det vet jag att du inte tror på helt.. Innerst inne gör du nog det, men du är så förbannad just nu att du vägrar lyssna på det.
Idag har jag förstått att hade jag sagt ett enda ord så hade han lämnat dig, mend et känns ändå skönt för mig att han tog det beslutet själv, utan min påverkan. När jag fick veta att ni skulle separera blev jag paff och jag hade inte en tanke på att han fortfarande tänkte på mig och hade känslor.
Men det gjorde han och när vi väl sågs första gången efter att ni hade flyttat i sär så var det bara självklart att det skulle vara han och jag.

Du måste inse att han aldrig kommer tillbaka till dig, som du beter dig driver du honom bara längre bort! Han vill ha sitt barn men han orkar inte träffa dig så ofta så han har gått med på varannan helg, men DU orkar ju inte ha barnet själv hela veckorna! Eller vad är det som gör att du ständigt ringer honom och vill att han ska komma och natta, ha barnet den elelr den dagen mitt i v osv? Han älskar sitt barn, så han har gärna barnet även mitt i veckan, men du ringer ALLTID när han eg har något annat att göra och använder barnet som 'vapen'.
Det skadar ingen annan än ert barn, förstår du inte det? Han är beredd att ge upp helgerna med barnet tom! Han VILL inte men vet du om att han under er tid ihop satt med ett vapen i handen på vippen att ta livet av sig? Det som fick honom att inte göra det var tanken på ert barn.

En gång i tiden tänkte jag på DIG och din lycka och backade, det gör jag inte igen. Du tog inte vara på ert liv ihop. Och tro mig, jag VET mycket väl hur han är, jag har känt honom längre än du, vi var bästa vänner länge innan andra känslor smög sig in.
Jag VET att han inte är enkel att leva med. Men jag vet också att han när han älskar någon på riktigt, gör ALLT för den personen. Du såg aldrig det, för dig dög inte saker han gjorde för att underlätta livet för dig. Du ville ha orden.
De han aldrig sa. En gång talade han om för dig att han inte har lätt att säga de orden, och att han aldrig säger dem om han inte menar det. Inte så smidigt gjort kanske, men du fick ett ärligt svar, du frågade ju varför han aldrig sagt dem till dig.
Det bidrog säkert till ditt kontrollbehov. Det kan jag förstå.
Men jag kan inte förstå varför man promt ska ha ord sagda som inte är ärligt menade?

När han första gången sa att han älskar mig, då grät jag av glädje. Jag var verkligen inte beredd på att han skulle säga det. Jag visste ju sen vår tid som vänner att han bara säger det om han vet att han menar det även i morgon.
Så du ser, han är inte känslokall som du säger. Att han svarar kort och snävt till dig beror ju på att du alltid skäller och gnäller på honom, han vill inte ha kontakt med dig annat än om du slutar skrika på honom. Varför kan du inte förstå det? Dum fråga, jag vet varför, har själv varit där, skillnaden mellan dig och mig är att jag lät bli att ringa och skälla på mitt ex.

Jag önskar dig allt gott i framtiden, det vet du men slutar du inte att göra allt du kan för att få honom att må skit, ja, då är jag beredd att göra vad som krävs för att han ska må bra ÄVEN om det innebär att du antingen får ha ert barn på heltid, verkligen HELtid, eller att du blir den som blir helgförälder..
Det är inget han, eller jag vill, men han klarar inte av att vara en bra förälder till ert barn när han hela tiden tvingas ha kontakt med dig när du beter dig som du gör.

Jag önskar att vi, som du också sa att du önskade, kan ha en sund relation, för ert barns skull. Men det hänger på dig nu.

Till min killes gamla ex:

Men snälla människa! Tror du inte att han och jag pratar med varandra? Jag är inte svartsjuk för fem öre, det har du rätt i, hade du hoppats det?
Jag visste redan att ni varit förlovade, men vet du..? Han har förlovat sig med ALLA sina tjejer efter dig så du är inte så speciell som du tror.
Han och jag är inte förlovade. Vi har setts i 2 månader ungefär och vet du? Han vill gifta sig med mig på nyårsafton. Kanske blir det så. Kanske inte.
Att du kallar honom Xxxxx för att påvisa hur nääääära ni varit (och du vill gärna påskina att ni är det fortfarande) är bara löjligt, du har ju inte ens kallat honom det när ni var ihop. Och nära nu? Inte direkt, du gillar allt han gör på fejan, kommenterar allt och skriver till honom på chatten och svarar han inte eller svarar något kort undrar du om han är sur på dig? Nej, han är inte sur, han är bara inte så intresserad av att prata med dig.

Jag VET att du skriver puss och kram, att du undrar hur mycket han saknar dig, att du blev sur när han inte saknar dig alls, att du inte vill att jag ska hänga med på festen (men du säger nåt annat till mig) och GISSA hur jävla pissed du kommer att bli på festen, för han kommer inte att lämna min sida ens för en sekung och NEJ det är inte jag som vill det, HAN vill inte riskera att hamna nära dig för han är övertygad om att du kommer att tafsa och då kommer han bli så förbannad att han antingen skäller ut dig efter noter eller drar från festen och han vill verkligen träffa alla gamla goingar, utom dig, men dig får han liksom ta på köpet.

Han ÄLSKAR mig, över allt annat på jorden, nästan mer än sina barn tom. Inget du säger eller gör kan ändra på det. Och du? Kanske skulle du umgås med din man lite mer ist för att hänga på fejan och vänta på att min kille ska logga in?

Skriv åtminstone de där två!

Till min älskade

JO, jag vill VISST förlova mig med dig NU och jag vil VISST gifta mig med dig snarast! Men vågar inte säga det av rädlsa för att du ska känna dig pressad trots att du säger at tdu vill.. Det gör mig lite rädd dock att jag vet att du har sagt åtminstone till ett av dina ex att ni ska gifta er, tänk om det är något du bara 'kör med'? TROR inte det, men jag har blivit så sårad förr att jag faktistk inte vågar säga det nu. Än. Men snart. Skottår nästa år, då friar jag om du inte redan hunnit göra det .-D

´Detta SKÄMS jag något oerhört för att skriva ens här...

Älskling, att du inte får ha din son så som du vill är jobbigt. Men faktum är att hur skulle det ha gått då? Här där jag bor nu KAN ni inte bo båda två, det GÅR inte hur gärna du än vill..
Jag kan vänta, vänta på att vi får ett annat boende men du vill inte. Du vill bo med mig NU och jag vill också  bo med dig NU men då får det vara bara du, inte din son.
Jag tycker det är skitjobbigt att 'börja om ' med en liten, men jag är beredd att göra det för din skull men just nu är jag faktiskt tacksam för att hans mamma krånglar.
Dels pga att jag märker att du mår bättre och dels pga att om du hade haft honom så hade inte vi kunnat träffas så som vi gör nu. Och vi hade INTE kunnat flytta ihop när du vill.

Sen finns en baktanke med detta också, men jag känner mig elak.. Om hon krånglar nu, vilket hon ju gör, så ligger du i bättre läge att få boendet sen.

"Tänker du någonsin på  mig? Fast att jag har en fin liten familj och är väldigt lycklig så är jag ego nog att vilja att du ska tänka på mig. Jag tänkte på dig i så många år, kämpade för att du skulle älska mig tillbaka. Men allt som du gjorde var att utnyttja min kärlek till dig. Du visste att jag alltid fanns där för dig, att jag alltid träffade dig när du ville. Och jag visste att allt var på dina villkor, men ung och kär så gick jag med på det. Jag tänkte att det var bättre de få stunder vi kunde ses än inget alls. Jag var så ung när jag mötte dig, och föll på en gång. Vi träffades, det var över lika snabbt. Men ändå fanns nåt kvar, på något sätt fanns banden kvar (kanske du inte utnyttjade mig helt trots allt?), och efter något år tog jag konatkt med dig och du lär glad och ville ses. Sen var det samma visa igen, du ville inte träffa mig mer.  Så var det under flera år. Men ändå fanns banden där mellan oss. Om jag var ute och gick så visste jag innan jag såg din bil att det var du. Jag kände det i hela kroppen och när jag vände mig om så var det du som körde förbi. Det slog aldrig fel. Jag kunde vara lycklig en dag för att jag hade sett en glimt av dig. Även när vi inte hade någon kontakt så tittade du på mig, det kändes då som att du kände likadant. Du vet kanske inte att du gav mig min första kyss? Den kvällen var underbar och jag sparade det minnet länge i mitt hjärta. När du sa att du inte ville ha mig mer än en kompis så slogs min värld helt itu, jag grät och grät i månader. Jag hade bara känt dig i några veckor men var helt säker på att det var du som var han med stort H.

Efter några år strulande fram och tillbaka så visste jag säkert att du ändå tyckte om mig. Men du älskade mig nog aldrig som jag älskade dig. Du älskade mig nog inte alls. Men ändå så vill jag tro att du gjorde det. Jag vill vara henne som du fortfarande tänker på, som du ångrar att du inte betedde dig bättre mot tidigare. 

Alla i vår omgivning trodde att det skulle bli vi, det har jag väl sagt till dig förut? Du kände alla mina små egenskaper och du tyckte att det var gulligt. Efter många år och mycket känslor, alla gånger jag haft ett förhållande så har det alltid blivit så att jag träffat dig. Jag har ljugit för dig och jag har ljugit för de killar jag haft. Ingen av er visste att jag träffade någon annan. Men jag ville inte vara ensam i väntan på att du skulle mogna och vilja ha ett förhållande med mig. Jag trodde att jag var kär i andra, men jag jämförde de alltid med dig och du vann jämt. Ända fram till den dagen jag mötte min sambo. Då började min kärlek till dig försvinna. Jag visste med en gång att det var rätt då jag mötte min sambo, jag kände det i hela kroppen och då började jag att glömma dig. Det var helt otroligt. det gick månader utan att jag tänkte på dig. Jag som inte hade tänkt på annat i så många år. När du märkte att jag inte var tillgänglig längre så blev du desto mer intresserad. Du ringde mig, du skickade sms och mail att du ville träffa mig. Men jag svarade aldrig. Jag behövde inte dig längre, och du hade behandlat mig så till och från under så många åt att det inte var mer än rätt att du också fick fundera lite.

Jag förblev lycklig med min sambo men träffade dig ibland ute på krogen. Vi brukade prata med varann och jag märkte att du var intresserad, men gjorde aldrig nåt för att uppmuntra dig. Jag tyckte om dig som en vän, visst fanns lite gamla band kvar men ingen kärlek från min sida. Nåt år efter att vi träffats på krogen så ringde du, du minns till och med vilken tröja jag hade haft på mig den kvällen. Så konstigt nog gjorde jag intryck på dig utan att jag ens ansträngde mig. Jag skickade alltid grattis sms på din födelsedag (men du kom aldrig ihåg min), och på en av dina födelsedagar ringde du till mig och var ledsen. Dina kompisar kom inte ihåg att du fyllde år, du var full och kände dig ensam. Du sa att du alltid hade kunnat lita på mig, att jag alltid kom ihåg din födelsedag och att dina närmsta kompisar inte ens gjorde det. Du sa att jag var speciell. Du ångrade dig hur du hade betett dig under åren.

Nästa gång vi hade kontakt var det jag som ringde dig, jag hade bråkat med min sambo och var ledsen. Helt plötsligt fanns du där för mig, som jag alltid funnits för mig. Du stöttade mig och förstod mig. Tröstade när vi pratade med varann. Det fortsatte så, jag ringde dig när jag var ledsen och behövde prata. Du ville ses men jag sa alltid nej. Jag kanske utnyttjade dig då, hade ingen annan att vända mig till.  

Du vet att det finns så mycket mer att skriva, men jag vill inte avslöja för mycket med tanke på att många skulle känna igen mig då. En person sa att vår kärlek lät som en saga. Jag hoppas att jag inte låter ledsen när jag skriver det här till dig. För jag är lycklig och vill inte ha dig längre, jag vill bara ha min sambo. Men såklart minns jag, och det är speciella minnen som jag bär på. Och därför hoppas jag också att du bär på minnen från mig. Jag vill vara speciell i dina ögon, jag vill alltid ha en liten plats i ditt hjärta. Så många timmar, dagar och år jag drömt, längtat och gråtit över dig så hoppas jag att du också slösat massa tid på mig.   Det vore bra för mitt självförtroende att få veta att du tänker på mig, att du tänker på alla gånger vi setts och pratat. Men jag hoppas att du en dag finner kärleken och blir lycklig. Jag unnar dig glädje och ett bra förhållande. Men försök ha en liten speciell plats för mig i ditt hjärta. Bli varm när du tänker på mig, sakna saker vi gjort tillsammans och sakna mina speciella små egenheter som jag hade för mig. Som du tyckte om då. Du lovade en gång att du aldrig skulle glömma mig, du höll med om att det alltid skulle finnas band mellan oss. Har du glömt det nu eller kommer det alltid att finnas? Men som jag skrev så hoppas jag att du finner någon en dag, någon som du blir lycklig med. Bara du aldrig glömmer mig helt.`"

Oj, jag hade visst redan svarat Ska bli spännande att läsa det efter att jag skrivit detta.  
Har ingen aning om vad det kan stå i det

Här är iaf mitt nya. 

Du bara fanns där en dag, i klubbhuset där jag precis börjat vara pga min nya hobby. Du har precis börjat igen efter ett långt uppehåll. Heeeej! sa du när jag kom, jag som stod med ryggen till svarade Heeej, tillbaka men när jag vände mig om hade jag ingen aning om vem du var! :-O Jag trodde att det var någon från klubben jag kände, men istället stod du där. 

Du såg också förvånad ut, du misstog mig nog för någon annan.  

Det blev inte av att vi presenterade oss, dels blev det så konstigt och dels så skulle vi börja mötet vi var där för. 

Det kändes som om du tittade mycket på mig och jag kände mig besvärad. Jag hoppades att ditt 'intresse' för mig var av annan art än att du funderade på vem i helsike jag var. 
Jag är gift och önskade inga som helst komplikationer i form av någon som försökte flirta med mig i ett senare skede. (Nu tänker jag: hybris much? om mig själv...) 

Efter det första mötet så tog det ett tag innan du kom dit igen och nu har du varit där två (?) gånger till. båda gångerna har jag upplevt att du tittat mycket. 
Sista gången pratade vi lite också, allmänt så där om vår hobby. Du gav mig senare en komplimang som gjorde mig generad (jag blir alltid generad av komplimanger..) så jag svarade något lite korkat tyvärr. Inte elakt, men jag kände mig rätt blåst efter den kommentaren.

När jag var färdig och packade ihop mina saker kom du och satte dig och pratade lite om ditt resultat. Jag tyckte det var bra sa jag, och du sa att ja, för att ha haft uppehåll så länge så Innan snittade jag ca 255 poäng. (Man kan få max 300) 

Precis då tittade jag upp från det jag höll på med, jag 'vågade inte riktigt innan. Våra ögon möttes och då hände något i mig. 

Jag tittade snabbt ner. känslorna inom mig for rundor. Vad hände? Jag ville bara krama dig, bli kramad av dig. Kyssas, hångla you name it! :-O Omedelbar attraktion. En känsla av att känna dig, eller ha känt dig. 
En önskan om att lära känna dig mer, jag vill spendera tid med dig. 

Visst, maken och jag har det lite trassligt, han tycker inte det, inte lika mycket som jag iaf, men jag trivs inte riktigt längre med vårt liv och vårt förhållande och jag har funderat på om skilsmässa är enda utvägen. Men detta behövde jag verkligen inte!  

Nu tänker jag på dig dag och natt i princip. Funderar på om du menade något med komplimangen eller om du är en sån som kan ge komplimanger på det viset utan att mena något. 

Jag har, helt ärligt, letat upp dig på facebook och addat dig i syfte att snoka om ditt liv. Jag ville veta om du var singel. Det vore tryggare om du inte är det, då är ju saken liksom klar.
Det vet jag fortfarande inte om du är. Jag TROR du är gift, men det står inget om det på facebook men alla skriver ju inte ut det. Du skriver iofs inte så mycket alls där, du har iaf varit gift, det kan jag se (inlägget är 8 år gammalt eller nåt sånt) men det står inget om skilsmässa. 

Det finns en bild av dig med en kvinna som jag tror är din fru. Ni ser glada och lyckliga ut Det är, vad jag kan förstå, din födelsedag och den var rätt nyligen så därav att jag tror att du fortfarande är gift, och lyckligt gift också. Härligt och underbart för dig isf. 

Återstår bara mig själv då, är detta en tillfällig attraktion? Kom den för att jag är kåt för jämnan men inte vill ha sex med min man? För att jag kanske är i klimakteriet? För att jag är i någon slags ålderskris? För att jag är less på mitt och makens liv ihop, det är lättare att 'fly' till något annat än att ta tag i det man har? 

Eller är du min själsfrände? 

Oj wow. Nyttigt att läsa vad jag skrev 2011... MEN, jag fick också läsa ett brev med samma nick som mitt, för det är inte jag som skrivit det alls! Märkligt. 

Men ååååh skicka det! Iaf den sista biten om du tycker resten är för utlämnande. 

Men mat kan man äta även med vänner  

Haha, tänk om du vore den mannen  

Haha den lever vidare den här tråden. Ska leta upp vad jag har skrivit de andra gångerna  

Nu vill jag skicka ett sms eller ett mail och förklara vad jag känner för dig, trots att vi knappt har pratat med varandra, en gång 'på riktigt' bara du och jag. 

Men jag fick en kram Jag tror dock bara du är en flirtis och du SER mig, det känns inte som min man gör det, eller snarare, som han varken hör vad jag säger eller förstår vad jag säger. Det är nog det. För inte kan man falla så mycket som jag tror jag har gjort nu och bara vilja ha en person nära så fort? Och så mycket att jag, som är en stor otrohetsmotståndare inte vet om jag skulle säga nej till dig...

Du är inte ens singel, och jag brukar springa långt då... Men nu... Nu vill jag bara krypa upp din famn och bara mysa, kanske se en film tillsammans. Jag vill kramas mera! Jag vill kyssa dig och se om du är bra på det. 
Vi ses aldrig ensamma, men den där kramen du ville ha, den var så varm och go men du överrumplade mig så jag hann inte riktigt njuta av den.

Vill du krama mig igen? 

Oj! Jag skrev om den här mannen redan i december förra året.. Är det så länge jag har längtat och så fick jag äntligen en kram för ett tag sen... På hans initiativ, Men nu vet jag att han är gift och jag jagar inte gifta män. Särskilt inte som att jag själv fortfarande är gift. 

Men tankarna kan jag inte göra nåt åt.. De finns där, dag och natt. 

Ja, han är bra på kramar. Den var varm, go, trygg och kändes nära och varade länge. Men ändå hann jag inte njuta, vi var inte själva vid tillfället så det kändes lite knepigt och som sagt, jag blev överrumplad.

Om han vill krama mig igen så kommer jag att krama honom. Men jag vet inte om han vill. Eller om vi får tillfälle till det. Eller när. Hade hoppats att träffa honom häromdagen, men han blev sen från jobbet och hann inte till klubben. Jag hoppas på nästa vecka. Och att det inte är så många där. Iaf inte den som brukar samåka med honom. Då kanske jag får en kram till.  

Tack, men kram är nog allt det blir. Vi är gifta båda två och inte med varandra som du säkert förstår. Om jag stannar med min man eller inte, det får framtiden utvisa. Är han villig att jobba på oss så kan det gå. Om inte.. Ja, då har vi inget att bygga vidare på. Den andre mannen tror jag är iaf relativt lycklig med sin fru. 

Här hade jag velat sätta ett hjärta, men vet inte hur man gör såna på familjeliv, så du får tänka dig ett  

Min kropp och själ längtar efter dig. Skriker efter dig. Jag blir frustrerad, irriterad när jag inte kan träffa dig. Och jag kan bara träffa dig en gång i v. Jag vill spendera så mycket tid som möjligt med dig, prata med dig, kramas med dig. Hångla. Ha sex. 
Jag lever för den där enda dagen vi kan ses och då ses vi inte ens ensamma. Men det får räcka. Det kan inte bli mer. De ggr du av någon anledning tar i mig är magiska. Jag får känslan av att du gärna vill kramas, men inser att det skulle se märkligt ut, att folk skulle börja fundera. Och från ditt håll är det nog inte mer än att du gillar mig, som vän, och att du gillar att kramas. Även om det bara är med mig du kramas. 
Mellan dagarna vi ses tänker jag på dig, nästan non stop. Ibland chattar vi, men du är inte mycket för det, har du sagt så det blir sporadiskt med det. 

Det är allt som kommer att ske, vad jag än önskar. För du är någon annans man och jag är någon annans fru. 
Jag bord skilja mig, men vet att min man kommer att bli förkrossad då. Jag har ju känslor för honom med, men orkar inte leva med att ta hand om honom, så vad som sker framöver beror på om han skärper till sig och slutar vara som en tonåring. 
Det kommer inte vara för att jag hoppas på en framtid med dig, för det gör jag inte. Jag får ingen känsla av att du vill lämna din fru iaf. Utan mer som att du gillar att prata med mig, som vän. Men också kramas. 

Det har hållit i sig ett tag nu. Har haft en och annan 'crush' tidigare när det varit dåligt i mitt förhållande, men inte så här och inte så länge. 

Tänk om jag skulle säga allt detta till dig? Undrar hur du skulle ta det... 

Precis mina känslor! Men jag har som mest en gång i och aldrig ensamma, aldrig i en situation där vi kan prata bara vi. Lika bra det.

Precis mina känslor! Men jag har som mest en gång i och aldrig ensamma, aldrig i en situation där vi kan prata bara vi. Lika bra det.