Hej pappa! Vi har inte pratat på snart 6 år. Jag får inte sakna dig, men det gör jag. Jag får inte älska dig, men det gör jag. Jag saknar den trygghet du gav. Trots att du misshandlade mig både psykiskt och fysiskt. Jag saknar dina kramar när du ångrade dig. När du stod på dina bara knän och sa förlåt. Du har gjort så mycket dumt. Mer dumt än många andra, men jag saknar dig. Jag saknar de fina stunderna när allt var bra. Jag saknar tiden när vi var en familj. Jag har ingen att prata med. Berättar jag det här för någon så tror dom att jag är helt knäpp. Det gör så ont i mig att du är en så hemsk människa. Att du gjort allt det där som stod i tidningarna. Att det var dig dom sökte efter på Efterlyst. När jag vittnade emot dig skar det i mitt hjärta. Varje ord jag sa gjorde så ont. Jag ville bara få krypa upp i din famn igen och känna mig trygg. Men jag berättade allt. Jag berättade för barnens skull. Kanske också för din skull. Önskar att allt som hänt var en mardröm, och att min fina snälla pappa skulle komma tillbaka. Han som busade med oss som barn. Han som inte var alkohol påverkad. Han som inte tog droger. Men stunderna är få. Alldeles för få. Till mina barn måste jag säga att du är död. Jag skulle aldrig vilja riskera att de söker upp dig. Jag kommer säga att du var en fin och omtänksam pappa. För inte kan jag berätta att deras morfar är en dömd pedofil...