Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Hej du min syster.. Du som borde vara den som stöttar, hjälper och älskar mig. Du som borde ge mig goda råd, som borde lyssna och finnas där.. Varför gör du inte det?

Vad är det som jag har gjort som gör att jag förtjänar denna avsky från dig? Varför tror du dig ha rätt att trycka ner mig, kalla mig öknamn och skrika och gorma var gång jag inte håller med dig eller säger något, i dina ögon, fel?

Varför tror du att du har rätt att vara överlägsen mig, våra andra syskon, våra föräldrar och säga och göra saker som passar dig?

Gud nåde den som säger emot dig, som säger ifrån.. Man får nästa huvudet avslitet för att man inte tycker som du.. 

Du anser dig ha rätt att kalla mig för dumhuvud, idiot och loser.. Men skulle någon säga så åt dig så skulle helvetet bryta lös!

Varför förstår du inte hur mycket du gör mig/ oss illa?

Och hur vågar du gå bakom ryggen på mig och säga till min sambo  att jag inte är rätt för honom? Vårt förhållande har varat längre än dina senaste tre och vi har det bra tillsammans! Jag älskar honom, han älskar mig, vi ljuger inte och bedrar varandra, vi samarbetar som ett team!

Jag har förstått för länge sedan att du är avundsjuk och att du t.o.m har en lite "crusch" på min kille.. Du försöker ju inte direkt dölja det..  

Och din reaktion när du fick veta att vi försöker bilda familj... Jag har aldrig blivit så sårad och ledsen.. De saker du sa till mig då.. Endast för mina öron men de andra i familjen är inte dumma..

Om inte DU skärper dig så tänker jag klippa alla band jag kan.. Jag vill inte att du ska vistas nära mig och min framtida familj med min sambo..  Jag vill inte lägre ha dig i mitt liv..

Du ska vara min storasyster. Biologiskt är du det, men i hjärtat är du min mardröm... 

Blodsband betyder inte alltid något..  

Har skrivit förr men måste få skriva igen:

Kära E! Jag är så ledsen att vi hamnat här.. Det var ju inte så det var tänkt..

Men i veckan kommer mäklaren och tittar på vårt hem.. Vad vi kan få för det.. Imorgon blir det samtal med bouppdelaren..

Jag älskar dig men inte på det sätt som det borde vara..

Vi skulle ha lämnat för längesedan.. Det har vi bägge insett. Men tryggheten, rädslan att bli ensam var stor hos oss båda..

Du vill ut och dejta igen men vill vänta tills hemmet är sålt..

Jag är redan kär. Jag borde skämmas över att ha träffat någon innan allt är klart och över.. Men jag kan inte..

Han fick mitt hjärta från första början.. Jag vet inte vad som hände.. Han bara stod där.. Och jag har aldrig känt mig så älskad och kär..

Jag vill inte såra dig.. Men jag borde vänta med att berätta om honom tills vi inte bor samman längre..

Du är min bästa vän och jag hatar att jag inte kan säga som det är just nu.. Förlåt mig..

Till L: Vad var det du gjorde? Vad var det du sa? Eller var det bara att det sa pang när vi såg in i varandras ögon? Hur kan man älska en människa man nyss har träffat? Jag litar på dig mer än jag litat på någon i mitt liv..

Jag är så kär! Älskade L! Tack för hur du får mig att känna! <3