Anonym (I sorg) skrev 2011-10-24 15:38:35 följande:
Till vissa personer i min närhet:
Ingen av er vet vad jag går igenom just nu. Ingen av er kan med hjälp av vetenskap eller statistik komma ens i närheten av vad jag går igenom. Så snälla, lyssna på mig, döm mig inte, kom inte med goda råd för att vetenskapen säger si eller så, se vad jag behöver och ge mig bara det eller ingenting alls. Just nu måste jag få ha vilka känslor som helst utan att behöva känna att det är fel, att jag borde känna något annat eller känna starkare eller svagare.
Jag kommer kanske att kunna skratta i sann glädje igen, men det sker inte än på ett tag. Tre månader av sorg över ett barn som dött är INTE lång tid. Jag har rätt att sörja på MITT sätt och så länge JAG känner att jag behöver. Hur gärna ni än vill att jag ska bli glad och fungera som vanligt igen, så kan ni aldrig tvinga fram detta. Det måste få komma av sig själv när jag är redo för det!!
Jag är inte känslokall för att jag inte kan glädja mig åt släktingars gravida magar, nyfödda barn eller små bebisar. Jag kan bara inte hantera känslorna av saknad än. Jag behöver inte utsätta mig för det förrän jag är tillräckligt stark, tills dess får ni stå ut med att jag kanske inte gullar med era små eller vill känna på en gravid mage.
Snälla, om ni bryr er om mig, ha tålamod och tro på mig. Tro på att jag tar mig igenom detta, men låt det få ta den tid det tar! Om ni inte orkar se mig ledsen, så låt mig åtminstone få vara ifred med min sorg. Det betyder inte att jag kommer att gräva ner mig för alltid och inte ta mig upp igen. Det betyder bara att jag tar mig och mina känslor på allvar och att jag är beredd att göra nästan vad som helst, för rätten att sörja mitt lilla älskade döda barn!!
Tårarna började rinna när jag läste detta, jag beklagar så hemskt mycket
