väntetid till barnbesked, Indien

Det verkar väldigt osäkert i Indien just nu. Vi stod i kö i Sverige i 1,5 år innan vi fick skicka över papprena. Hade papprena i Indien under drygt fyra år. När papprena varit i Indien i ungefär 3 år, kom vi först i kön. Ett halvår senare ändrade de sin tolkning så man skulle varit gift i fem år och vi valde att ändå stå kvar i kön. Nu i sommar blev det nya regler och sedan efter det fick vi barnbesked för en månad sedan ungefär. Men nu verkar ju allt ovisst i och med deras nya regler och adoptionsförfarandets förändring.  Vi har skickat genom BFA, mycket trevlig landskontakt där.
5,5 års adoptionsväntan FÖRE det att allt blev så osäkert. Sedan avgör ni ju förstås själva, men förändringar kan alltid ske längs vägen... Det är alltid jobbigt, oavsett vilket land man än väljer. Vi har stått i två köer hela tiden, men funderar på hur vi ska göra med ACs köplats framöver.

Självklart hoppas man på tur. Skillnaden mot våra graviditeter är ju att man faktiskt vet att det finns ett barn, frågan är bara när. Men jag har all tid i världen att vänta känns det som, bara vi får barn och slipper vara gravida fler gånger. Denna väntan går, som jag känner det, inte att jämföra med att vara sängliggande och inte få gå på toaletten på två veckor utan använda bäcken och sedan avsluta med en sex månaders vistelse på neonatalavdelning. Det är inget tänkbart alternativ när man redan har barn hemma!
Vi passar på, och har passat på, att göra saker tillsammans... Det fortsätter vi med och lillasyskonet är väldigt omtalat och med i vårt dagliga liv redan och kommer så att vara tills det blir dags att hämta.

Fy vad det är tråkigt att vänta, när det finns ett barn!!!! Det är nästan värre än innan man fick BB! Nu vet man ju dessutom att barnet växer och utvecklas och man får inte vara med ens! Man ser barn runt omkring i samma ålder och tänker på ens egen lilla! När vi dessutom inte ens fått godkännande att gå vidare ännu så blir det ju ännu mer oro. När vi fått godkännandet vill man förstås ha RB direkt, men då vet man ju också att det finns ett barn.
Jag har sjukskrivit mig en vecka, inte bara för detta utan för hela livssituationen på jobbet och med storebror. Jag blev så orolig att jag skulle klappa ihop om vi fick ett nej! Då måste jag ju stå pall för livet måste gå vidare!
Jag vill inte vänta mer nu!!!

och vi familjer i Sverige vad kan VI göra? Åka dit eller??? skämt å sido, ingenting kan man göra känns det som....

Hanya: Ja, det låter ju bra!