7 årig flicka som måste ha koll på de vuxna!

Må ju säga att de ett välidgt bra sätt att överleva skolan på. Att inte jag kom på det när jag var liten.

Jag var likadan när jag var liten, ville vara nära en vuxen i skolan hela tiden samt fixade inte att vänta i bilen (fick panikångest och rusade ut och bara skrek), kunde inte heller vara ensam inne om mamma och pappa gick till brevlådan eller dyl, det gick över av sig självt.

Tack Lilla My21, känns skönt att höra. Innerst inne så vet jag ju att det kommer gå över.
Är bara orolig att hon skall bli retad för att hon är rädd och "annorlunda".
Kommer du ihåg när det gick över och hur du hade det i skolan?

Alla är olika. Stötta henne, lär henne att det är ok att vara "annorlunda" (lite ängslig, rädd) Det är ju när man själv börjar känna omgivningens besvikelse och frustration på att man inte lever upp till det som anses vara normalt som man börjar må dåligt och blir besviken på sig själv. Vilket leder till dålig självkänsla. Det kommer att gå över och det är ändå rätt så vanligt. Istället för att "puscha" henne att vara ensam så kanske ni kan låta bli att utsätta henne för den stressen ett tag, låta henne få slappna av med er. Bli trygg i att veta att ni inte lämnar henne, att ni inte vill det. Utan att hon behöver säga till. Min dotter hade ett liknande problem, hon ville inte vara hemma hos kompisar och leka, hon vågade inte. Men hon vågade inte heller säga nej vilket ledde till massa gråt och ångest såklart när hon lovat någon att leka.... Till slut "förbjöd" vi henne att leka hemma hos andra. Hon fick helt enkelt säga till kompisen att hon inte fick komma för sin knäppa mamma... Efter kanske ett år började hon tjata, på riktigt. Hon ville verkligen gå hem till en kompis men hon var fortfarande rädd. Efter ett tag gick jag med på det men sa att jag skulle ringa efter en halvtimme och kalla hem henne (om hon ville). Jag var väldigt noga med att inte säga saker som "men vad fånig/löjlig/barnslig du är... Det är ju inget farligt!!!". Vi tog henne på allvar och försökte förstå.

Tack Suri.
Hemma så behöver hon inte vara ensam, jag har börjat att hon och lillasyster får går och sätta sig i bilen före mig när jag låser dörren på morgonen. Det har funkat :)
Det är i skolan som problemet är störst. Efterssom hon måste se en vuxen hela tiden och endast en fröken så väljer hon att leka själv hela tiden. Det har ju blivit så nu att ingen frågar henne längre om hon vill vara med. Fröken är jättebra och har börjat precentera henne för de andra vuxna och uppmuntrar henne.
I morse så började hon med att gråta för hon inte ville vara med på jympan för då är det ingen vuxen i omklädningsrummet för de är i jympasalen och gör i ordning.
Jag har sagt till hennne att detta kommer gå över och om hon är nöjd med att vara med en vuxen och känner sig lycklig med det så är det helt ok.
Tycker det är väldigt svårt att veta vad som är rätt och fel.
Vill på sätt och vis baggatellisera det för henne att det är inget som är farligt, samtidigt som jag vill vara förstående. Är då rädd att om jag är för förstående så kanske hon tar det som att hon har fog för att vara rädd.

Men jag skall verkligen lyssna på dig och inte stressa henne med att vara ensam.
Hoppas bara att detta går över innan kompisarna i klassen har tröttnat på henne och att hon aldrig vill vara med. Är så rädd att hon skall bli mobbad och utanför :(