Skrik och gap
Hej!
Alla barn är olika och kräver olika form av uppfostran tror jag. Vi har två underbara adopterade killar nu 5 och 6 år gamla och dom har varit hos oss i snart två år.I början testade dom våra gränser något oerhört med att bara t ex gallskrika i timmar först den stora och sedan den lille så klart! Vi fick tipset från förmedlingens tolk, världens barnkäraste och goaste kvinna att:
Våga sätta gränser! Det går inte att backa och låta barnen fortsätta med det dåliga beteendet, man förstår givetvis varför dom testar av tusen skäl men dom mår definitivt ännu sämre utan gränser.
Otroligt svårt för små barn att bära så tunga bördor på sina axlar som att veta själva när dom betett sig riktigt illa och hur dom ska göra för att sluta.
Nu har vi alltid varit överens innan barnen kom hur vi ska agera och vad som är viktigt för att få familjen att fungera.Vi har gjort mer eller mindre som eva 937 i vår familj och nu har vi två öppna, trevliga, glada och framåt killar som ifrågasätter, pratar och blir visst sura ibland men förstär varför dom får gå till sitt rum ibland när det dåliga beteendet inte vill upphöra. Tex igår var den yngre på dåligt humör och allt var nej, tänker jag inte! och skulle inte äta lunch! och inte sluta bråka! varför inte frågade jag? Jo för jag vill bara bråka svarade han.
Vi sa att då får du faktiskt gå in på ditt rum och fundera på om du ändå inte är lite hungrig och om du inte tycker att det är roligare att vara trevlig? Det dröjde 5 minuter knappt så kom han ut med order: Nu vill jag inte bråka något mer, klart!
Jag har jobbat som barnflicka, läst barnkunskap i flera år och sett riktigt tragiska exempel på hur det går när
gräns sättningen är störd eller utebliven. En familj jag jobbade för hade INGA gränser för sina 3 barn, dom åt med händerna (ingen orkade lära dem kniv o gaffel för då blev barnen "arga" mm Dom var 1, 4 och 6 år gamla) idag är barnen vuxna och har knappt kontakt med föräldrarna. Mamman vet varför, som hon sa: barnen har aldrig trott att vi bryr oss om dem pga att dom inte vågade sätta gränser. Men dom läste massor av barnpsykologiböcker där barnen skulle ha en "fri uppfostran" och bara känna glädje och trygghet.
Vi läste en bok som jag kopierat info om nedan och det är en mycket gripande och tragiskt sann berättelse om en familj som adopterar ett syskonpar.!
Jag ringde författaren och pratade länge, hon sa att mamman sagt att orsaken till detta var att hon inte vågade ta tag i barnets agressioner, inte vågade sätta gränser för hon tyckte så synd om henne. Hon rådde mig: våga sätta tydliga gränser!
Jag tror man känner själv vad som funkar för ens barn, och att fråga vänner om någon vet en bra barnpsykolog och kanske betala lite privat några gånger kan kanske vara guld värt.
Boken heter "låtsasmorsa" av Solveig Bergqvist Larsson
Stor kram till alla (skönt man inte är ensam...)