Skrik och gap
Lägger denna tråd under adoption, fast det gäller ju inte bara adopterade barn utan syskon och problem i vardagen hos de flesta tror jag.
Jag tror jag blir tokig snart. 
Jag har 2 helt underbara barn ifrån Kina som nu är 5 och 8 år gamla. Tjejen som är störst har ända sedan vi fick lillebror mer eller mindre slängt ur sig saker som att hon inte vill ha någon lillebror, att hon hatar honom, att han inte är som andra (han har LKG och har svårt att prata) bland annat. Det har alltid varit mycket bråk mellan dom men (hat)kärleken är väldigt stark ändå. Vissa stunder så kan dom vara med varandra och leker jättebra. Så länge storasyster får bestämma vill säga.
Det känns som om det bara blir värre och värre det här. Nu är ju lillebror såpass stor så han ger ju tillbaka på samma sätt + att han är stark och gärna slår henne. Jag har försökt förklara för storasyster att hon sårar lillebror när hon säger så dumma saker enda sen dag ett men det går inte in.
Just nu är vi en familj med ständiga bråk, skrik och gap hela dagarna. Jag ORKAR inte mer känns det som ibland. Ju mer dom skriker och bråkar ju tröttare blir jag och tyvärr så skriker jag oxå tillslut. Varje gång får jag så dåligt samvete och försöker intala mig själv att NÄSTA gång ska jag inte skrika. Och så är det igång igen för jag tappar tålamodet.
Jag behöver råd NU! Hur ska jag få mina barn att sluta säga oaccepterade saker till varandra? Hur ska jag sluta höja rösten när det endast är då dom lyssnar?
Funderar på om min dotter helt saknar empati och medkänsla. Funderingarna har dragit åt att det kan vara "mild" autism för ibland känns det som om jag inte "kommer åt" henne känslomässigt.
Så har ni några tips att komma med?
Mamma till 2 underbara barn från Kina 