Envira, jag förstår dig, jag var exakt som du innan jag blev gravid första gången. Jag har velat ha barn så länge jag kan minnas, och när vi väl sa att vi skulle försöka så surfade jag runt på nätet, köpte ÄL-test och jag vet inte allt.
Varje gång mensen kom så kändes det som om livet och allt hopp rann ur mig... Sen blev det lite andra omständigheter med jobb och så, och vi slutade försöka men gjorde heller inget för att det inte skulle bli bebis. Sen åkte vi på tre veckors semester utomlands, och när vi kom hem upptäckte vi att en liten fripassagerare hade följt med ;)
Då hade det gått 5 mån sen vi sa att vi skulle försöka, och det kändes som en hel evighet. Så jag förstår dig, men jag förstår även vikten av att försöka slappna av och ta det lugnt. Men jag vet också att det är lättare sagt än gjort. Men du måste må bra! Då blir förutsättningarna liksom bättre :)