Jag har också levt med ångest och panikångest, men lättade med åren. Handlade om en tuff uppväxt och min pappa som dog tragiskt när jag var i tonåren. När jag märkte att det inte tog sig på de första försöken så var jag ändå lugn, vet att en del får hålla på runt ett åt med första barnet och tog allt som det kom. Skulle precis börja utredas och var hoppfull och glad, men då blev vi gravida spontant. Efter har min kropp fattat direkt. Finns nog många som känner som du envira, men du är ju precis i starten... Skulle kanske prata med någon kurator om det som du har kontakt med redan för tänk om du är som mig och det kommer ta över ett år med första... Hur kommer det gå om du redan mår så dåligt? Allt detta är i välmening. Jag kan säga att jag började längta efter barn när min pappa dog men som tur är så blev det inget i den unga ålder... Klart man längtar! Men skillnad på längtan och hysterisk.. Försök att njuta av denna resa ocskå, och gläds av längtan och spänning. För vad jag förstår handlar det inte om många försök? Även om du längtat länge. Lycka till!