Fler i samma situation?
Hej!
Jag och min sambo slutade med p-piller i april 2009. Det tog sig i september 2010 och vi fick känna lyckan över att vara gravida i en vecka. Det slutade i en akutresa till sjukhuset där det konstaterades utomkvedshavandeskap och höger äggledare opererades bort. Läkarna sade då att man hade samma chanser att bli gravid med en äggledare som med två, och att det skulle gå fort tills vi var gravida igen.
Uppmuntrade av orden satte vi igång att försöka, månaderna gick och mensen kom lika troget varje månad. I augusti tog vi äntligen det svåra beslutet att söka hjälp. Började med att min sambo fick lämna spermieprov och sedan fick vi komma på ett gemensamt första besök. Där konstaterades att hans spermier var jättebra och att mina två äggstockar såg bra ut. Mina blodprover såg bra ut (väntar fortfarande svar på något prov om äggstockarna?). Idag var jag och gjorde en äggledarspolning av min kvarvarande äggledare, där fanns passage. Läkaren kunde även se att jag snart antagligen ska ägglossa (om det fungerar som det ska) från den högra sidan (där det inte finns någon äggledare). Jag har fått order om att testa med ägglossningstester torsdag-måndag för att se såg jag verkligen ägglossar. Läkaren kunde alltså se en äggblåsa på 14 mm i höger äggstock. Om jag har ägglossning så är utredningen därmed avslutad och vi ska på gemensamt återbesök på torsdag nästa vecka för att besluta hur vi ska gå vidare. Jag antar att vi kommer att få diagnosen "oförklarligt barnlösa". Vi har redan bestänt oss för att vi vill göra privat ivf. Hur har ni andra gjort?
Upplever ni också bristen på förståelse från omgivningen som jobbig? Jag tycker att det är jättejobbigt att nära och kära tror att det bara är att "slappna av" och "tänka på annat" så går det. Tycker också att det är fruktansvärt jobbigt att nära och kära tror att det i och med diagnosen "oförklarligt barnlösa" innebär att problemen är ur världen, att inget fel finns och att det bara är att fortsätta försöka på naturlig väg.
Hoppas att det finns några fler i samma/liknande situation som känner för att skriva av sig. Det är så skönt att prata med personer som verkligen FÖRSTÅR.
