lilywashere skrev 2011-09-13 10:27:49 följande:
Tack
Jo, jag har bokat in tid hos kuratorn på abortmottagningen.
När jag fick reda på att jag var gravid var det redan dåligt mellan mig och min man. Jag ansökte om skilsmässa i maj men drog tillbaka den med en sista förhoppning om att vi skulle kunna reda ut saker. Jag vill att vi ska gå och prata med någon utomstående, men han totalvägrar. Han vill egentligen inte prata om någonting, men vill inte skiljas.
Och så blev jag gravid...det hade då lugnat ned sig med min man och min första reaktion var glädje. Jag vill ju ha barn. Min man har tjatat om barn i flera års tid, men han blev inte glad...han ville att jag skulle göra abort, sa att tidpunkten var helt fel. Allt i förhållandet ställdes på sin spets och jag började dessutom tänka tanken att jag trots allt är 34 år och kanske inte får så många fler chanser... Men jag har bara blivit ledsnare och ledsnare, känner mig ensam och besviken på honom och nu har det utvecklats till klinisk depression.
Så jag är deprimerad, arbetslös, utförsäkrad och undrar om jag kommer att orka gå igenom en skilsmässa under graviditeten. Det känns fel att sätta ett barn till världen under dessa omständigheter, när det högst troligt blir så att barnet kommer hamna i en "varannan-vecka" situation från födseln. Min man har ändrat sig något och kan nu tänka sig att bli pappa, men jag skulle inte kalla honom engagerad. Han tror nog att han gör mig en "tjänst" genom att "ställa upp". Jag har dessutom börjat betvivla att min man är en lämplig pappa över huvud taget. Suck.
ojoj..då förstår jag...men du! Jag blev också oplanerat gravid..då var jag 36 år. Pappan var en som lider av psykisk sjukdom och han hotade mig med allt möjligt. Jag valde att behålla trots att jag bodde utomlands , pluggade , inte hade ngn svensk SGI att falla tillbaka på.
Allt var kaos!! verkligen !!
MEN_ jag fick en sådan rusch av glädjen av att vänta barn så jag pluggade som attan så jag blev klar med de tentor jag hade efter mig, bytte min bostad mot en i Sverige. Jobbade en hel sommar och halv höst och fick på såvis föräldrapenning från det land jag bott i. Dessutom fick jag överfört min utbildning till Sverige.
Mao-mina odds var helt galna...och pappan har fort inte träffat sitt barn..
Jag är så oerhört lyckligt över mitt barn och allt ekonomiskt och annat praktiskt löser sig!
Men såklart skall du känna dig glad och stark i ditt beslut att föda ditt barn....och bara för att jag var så lycklig och fast besluten att fixa det så kanske inte du känner så. Ville bara berätta att inget är omöjligt.
Eftersom du har tvivel så är det ju jättebra att du pratar ut med kuratorn... så kommer du ta rätt beslut.
Lycka till!
Förresten, Jag pluggar fort men är snart klar. Det har gått jättebra med småbarn.