Abort efter v 12? Hjälp!

Tack Jo, jag har bokat in tid hos kuratorn på abortmottagningen.

När jag fick reda på att jag var gravid var det redan dåligt mellan mig och min man. Jag ansökte om skilsmässa i maj men drog tillbaka den med en sista förhoppning om att vi skulle kunna reda ut saker. Jag vill att vi ska gå och prata med någon utomstående, men han totalvägrar. Han vill egentligen inte prata om någonting, men vill inte skiljas.

Och så blev jag gravid...det hade då lugnat ned sig med min man och min första reaktion var glädje. Jag vill ju ha barn. Min man har tjatat om barn i flera års tid, men han blev inte glad...han ville att jag skulle göra abort, sa att tidpunkten var helt fel. Allt i förhållandet ställdes på sin spets och jag började dessutom tänka tanken att jag trots allt är 34 år och kanske inte får så många fler chanser... Men jag har bara blivit ledsnare och ledsnare, känner mig ensam och besviken på honom och nu har det utvecklats till klinisk depression.

Så jag är deprimerad, arbetslös, utförsäkrad och undrar om jag kommer att orka gå igenom en skilsmässa under graviditeten. Det känns fel att sätta ett barn till världen under dessa omständigheter, när det högst troligt blir så att barnet kommer hamna i en "varannan-vecka" situation från födseln. Min man har ändrat sig något och kan nu tänka sig att bli pappa, men jag skulle inte kalla honom engagerad. Han tror nog att han gör mig en "tjänst" genom att "ställa upp". Jag har dessutom börjat betvivla att min man är en lämplig pappa över huvud taget. Suck.

Ser att den här tråden kommit att handla om för eller mot abort, som så många andra i detta forum. Kan ni fanatiska abortmotståndare hitta ett annat forum för att vädra era åsikter eller känner ni er tvingade att ständigt pracka på era åsikter på folk som inte bett att få höra dem?

Jag var hos läkaren igår och jag hade en tid för kirurgisk abort inbokad idag. Som jag misstänkte är jag nu 5 dagar för långt gången för att kunna göra kirurgisk abort. Jag är rädd för alternativet som kvarstår -att läggas in på sjukhus och framkalla ett missfall. Det låter hemskt. Jag insisterade på att titta när läkaren gjorde VUL och fick se den lilla varelsen... Någon som har erfarenhet av abort efter v 12 och har något lugnande att säga?

Situationen med min man är usel. Jag hade hoppats på att vi skulle kunna reda ut ett och annat under vår korta semesterresa, men det gjorde vi inte. Det blev värre. Att skilja mig kommer bli väldigt jobbigt, han kommer ösa så mycket aggression och anklagelser över mig. Jag kanske är en egoistisk häxa som känner att jag inte orkar med en katastrofal skilsmässa, graviditetsdepression, söka jobb och att bli ensamstående mamma samtidigt. Eller vad säger ni, abortmotståndare?

Hej Anonym! Jag funderade mycket över om jag skulle behålla barnet och uppfostra det själv, men jag gjorde till slut en HEMSK abort i 18e v vilket innebar 20 tim förlossning för att föda fram ett dött barn. Skälen till att jag valde att göra detta var att
-min ex-man (jag är nu skild) misshandlade mig psykiskt och ekonomiskt,
-han försökte övertala mig att göra abort och när jag väl sa att jag kunde göra det så vände han helt och kallade mig "barnamördare" istället och att han aldrig skulle förlåta mig.
-när jag var i 16e v kom droppen, jag fick reda på att han varit otrogen mot mig i 6 mån!!
-Jag lämnade honom och han hotade att söka hel vårdnad om barnet (som han bett mig abortera) och utmåla mig som "psykiskt sjuk" och olämplig som mor, och han sa att han ensam skulle uppfostra barnet med "sin nya"

Med allt det som som hände så kände jag att jag aldrig skulle vilja ha barn med honom, han skulle aldrig lämna mig ifred om vi hade barn tillsammans. Trots att det var hemskt så är jag säker på att jag gjorde rätt. När jag skilde mig så trakasserade, hotade och förföljde han mig i ett år. Han gjorde allt för att göra mitt liv till ett helvete bara för att jag lämnat honom. Jag fick INGEN hjälp från polisen, och han har fortfarande inte lämnat mig ifred. Tack goda gud att vi inte har barn ihop...