Varför vill man INTE ha barn?

Jag funderar ibland över den motsatta frågan: Varför så många skaffar barn? VILL verkligen alla dessa människor med barn ha barn? Finns det verkligen så många människor som är intresserade av att fostra, vägleda, stötta och stärka andra människor?

Argumentet "jag gillar egentligen inte barn, men med mina egna är det en helt annan sak" kan jag inte fatta. Jag tycker det låter skumt. Vad har man egentligen för värderingar när man gör så stor skillnad på människor?

Om man egentligen tycker att det är skittråkigt att pedagogiskt svara på en liten människas frågor och vägleda honom/henne i allt från hur man knäppper en knapp till hur man sköter sin ekonomi, hur kan det då plötsligt bli roligt och givande bara för att det är ens egen avkomma?!?

Anna Sol, jag håller med. När människor framhäver att de älskar just BARN undrar jag ibland om kärleken mattas av med stigande ålder eller om det liksom finns en viss ålder då människorna (de före detta barnen) inte är intressanta längre...

Det här inlägget tycker jag var väldigt tänkvärt. Kanske är det så att en del av alla de par som skaffar barn utan att egentligen verka gilla att vara föräldrar, har känt driften att lämna något efter sig och att betyda något, och liksom fastnat i skaffa-barn-tänket, för att det oftast är det enda alternativet som det pratas om. Vi kanske borde tänka mer på att uträtta något stort (ägna sig helhjärtat åt något som kan ha betydelse för många människor) kan falla inom samma kategori som att skaffa barn/bilda familj...? Intressant!

Precis! De flesta känner nog inte för att klämma finnar på, lyssna på snarkningar, torka snor eller liknande från en främmande människa på stan, men man kan stå ut med det om det är någon nära anhörig. Man vänjer sig helt enkelt vid de människor man har i sin närhet. Det är min teori till varför det känns mer okej att byta blöjor på sitt eget barn eller sin egen mormor.

Men allt det andra... Att lyssna på barn som pratar gulligt och roligt är lika roande oavsettt om det är mitt eller andras barn. Det märker man inte minst på alla youtube-klipp på skrattande bebisar. Och att vänta ut ett barn med trots-bryt är lika tråkigt oavsett om det är mitt eller någon annans. Jag tror till och med att många har MER tålamod i sådana situationer med andras barn än sina egna.

Så det där med att en ny värld skulle öppna sig för alla som får egna barn, det köper jag inte alls. Alla kan se ungefär hur det är att ha barn, och det är det man ska ta ställning till om man vill eller inte. Det medföljer inga rosa moln när man lämnar BB.