Varför vill man INTE ha barn?

De jag känner som inte vill ha barn - alltså absolut aldrig någonsin vill ha barn - är personer som har fullt upp med andra intressen. Jag räknar då inte de som i dagsläget säger att de inte vill ha barn som ändå har en dörr öppen för att det någon gång skulle kunna ske. 

Det jag tycker är lite synd är när man förmedlar en bild av att det är antingen eller. Antingen vill man ha barn och då försvinner allt annat som utgör ens personlighet och liv, eller så vill man inte ha barn och då finns det en massa utrymme för sådant. Så tycker jag inte att det är. Vi har inkluderat vår son i det livet vi redan har. Han får hänga på. Visst, det blir viss anpassning (vi kan t ex inte köra skyddsträning med hund samtidigt som han sitter på någon av oss i bärsele ) men på det stora hela så har inte livet förändrats såtillvida att vi har varit tvungna att offra personlighet och liv. 

Jag förstår absolut om man "avskräcks" från att skaffa barn när man t ex läser här på Familjeliv om alla föräldrar (främst mammor) som verkar glömma bort precis allt som har med ens person och liv att göra och blir helt uppslukade av bebis och barn. Hur kul är det på en skala?
Jag skulle krevera om jag var tvungen att leva så och förstår om man som förälder verkar väldigt instängd och insnöad. Jag är oerhört glad att jag har vänner som inte har barn så att jag slipper "föräldraprat" så fort nån öppnar käften.