Varför vill man INTE ha barn?

De flesta här inne verkar tänka klokt ändå. Vill bara säga att det faktiskt inte är alla föräldrar som älskar sina barn villkorslöst, tycker att de är det bästa som hänt dem etc etc. Det är väl ganska självklart att det inte är nåt man går omkring och skryter om för första bästa direkt, för barnets skull (man behöver ju inte vara psykopat för att  känna så). Jag tror att det är lättare att förstå om man inte har barn själv eller om man växt upp med såna föräldrar. Och visst kan en oönskad garviditet leda till ett lyckat föräldraskap men är det inte så att bortadoptioner går ner i länder med fri abort? Det sker ju i princip inga bortadoptioner i sverige nu för tiden, iallafall inte vid födseln. Om det var något slags etablerat faktum att kvinnor som tvingas föda oönskade barn alltid blev jättelyckliga över barnet efter födseln, då skulle vi ju inte ha någon aborträtt(eller bara ha aborträtt om man kunde visa upp papper på att man inte kan försörja ett barn). Alla skulle känna till detta faktum och veta att allt skulle lösa sig i slutändan. Iallafall, det är hemskt men det är så. Vill inte påstå att folk som väljer bort barn är olämpliga som föräldrar - det kan man inte veta - utan jag menar att brist på önskan (ej samma sak som längtan) är ett tecken på att man faktiskt inte bör skaffa barn. En del verkar hålla med mig men en del verkar också ha inställningen att "om det väl blev nåt så skulle det bli toppen". Det kan man ju bara hoppas!

Sen råkar jag tro att villkorslös kärlek inte är något man känner, utan något man väljer och gör(och något man kan välja och göra alldeles oavsett hur man känner. Ja om man har empati förstår). Men det är en annan sak antar jag.

Jag tar nog nästan tillbaka det jag skrev, jag hade inte läst igenom tråden ordentligt.

Baby Girl, det är väl bara en fråga om empati? Tänk dig om jag skulle starta en tråd om hur man inte kan vilja ha precis TRE barn. Hur kan man vilja ha två eller fyra, jag förstår inte? Det är precis samma.

Det här med att det skulle vara något biologiskt tror jag dock bara är nåt man säger när en stor majoritet vill samma sak. Annars kan ju någon tro att man inte gjort det av sin egen fria vilja, utan kanske enbart för att passa in och vara normal. Säger inte att man gör det utan att tanken för en del är obehaglig. Så: nej, det är något biologiskt... Då kan man ignorera att det där med barnaskaffande skiljer sig enormt mellan olika samhällen, epoker och kulturer...

 Jag funderar lite över varför en del personer har ett så stort behov av att måla upp sina egna önskningar som naturliga och allmängiltiga. Jag undrar om det kanske kan vara ett tecken på osäkerhet i vissa fall? Jag menar det finns saker här i livet som jag verkligen har ett behov av, som sex, konst, nära vänskap etc. Jag känner inte att jag behöver påpeka att det är många som har samma eller liknande behov. Snarare tvärtom. Jag vill de här sakerna, jag behöver dem. Skulle göra det om så ingen annan på jorden gjorde det...Trots att det är många som har samma önskningar så ser jag dem som egenskaper som gör mig till en individ. Hoppas nån förstår mig?

håller med... samtidigt undrar jag hur man tänker när man talar om detta på ett pedagogiskt vis för barnlösa som att de utgår ifrån att barnlösa inte förstår att det "är skillnad"... Det är klart att man älskar sina egna barn mest, precis som att man älskar sina egna syskonbarn mer än nån annans syskonbarn, eller sin egen mormor mer än främmande tanter på stan o_O. Naturligtvis kan man inte förstå hur det är att vara förälder, men det är klart att man förstår "att det är annorlunda". De måste verkligen hata barn om de tror att andra på allvar inte förstår att det är skillnad på människor man känner och människor man inte känner.