Varför vill man INTE ha barn?

Jag kan bara utgå från mig själv men såhär är det för mig:

Jag vill inte ha barn. Jag vill inte gå igenom en graviditet, förlossning och sen hålla ett skrynkligt blått jag-vet-inte-vad i armarna. Barn är för mig äckliga, obehagliga och rent ut sagt korkade. De skriker, snorar, ska bara ha en massa, kräver en massa tid av mig som jag kan lägga på andra, för mig viktigare, saker osv.
Jag har aldrig sett ett barn som är sött, gulligt eller något i den stilen, inte ens spädbarn.

Det liv jag strävar efter att leva har inte plats för barn och jag vill inte ha ansvar för någon annan. Jag vill inte känna att jag måste hålla mig till den här individen resten av mitt liv.
Hela mitt liv skulle förändras till något jag inte vill leva.

Min sambo vill inte heller ha barn, han har aldrig haft något sug efter det och snart ska han (äntligen) sterilisera sig, så behöver vi inte vara oroliga över att jag ska bli gravid!

Vi har däremot två bebisar, våra katter! Vi älskar katter båda två och de är för mig mina barn. (Om än något håriga sådana) 

Ja för TS undrade. Sen att du uppenbarligen tar åt dig kan inte jag rå för.
Men jag håller delvis med dig; det är tur att jag inte har barn för då skulle jag inte kunna sträva efter det liv jag verkligen vill leva. 

För då antar jag att du vet exakt hur jag skulle reagera om jag skulle få mitt kött och blod i armarna? Jag vet då rakt inte, precis som mammor som har längtat efter barn men hamnar i en förlossningsdepression och stöter bort barnet.

Jag sitter och funderar på det själv för jag får inte alls den känslan av TS. Det kanske var en smula klumpigt att använda ordet "ifrågasätta" men jag tycker väl visst hon respekterar andra?
Jag har bara fått nyfikna "vibbar" från TS och det är det väl inget fel med? :)