Varför vill man INTE ha barn?
Vi har vänner som har ett eller flera barn och vi är inte det minsta avundsjuka, vi kan tycka det är gulligt med dem små liven men i det stora hela tycker vi att det livet verkar jobbigt och mycket mycket krävande. På något sätt kan jag tycka synd om föräldrar, ur mitt eget perspektiv, att man blir låst. En fri fågel hamnar i fångenskap. Detta är förstås en uppoffring som de flesta föräldrar är väl medveten om. På något sätt väljer man bort sig själv då man sätter ett barn till världen. Den tanken är för mig osannolik. Jag älskar mitt liv, att vara fri och bara ha mig själv och min älskling att ta hänsyn till. Det låter säkerligen oegoistiskt i många öron men jag hoppas verkligen att ni missförstår mig rätt. Jag anser att mitt liv är fulländat och älskar känslan av frihet, att kunna göra vad tusan jag vill. Bara en sådan sak som att komma hem från jobbet och det är lugnt och harmoniskt. Gud så underbart det är. Det är för mig värdefullt.
Jag må vara omogen ur det här perspektivet, så kan det vara, jag kanske "vaknar en dag" och är redo för barn.
Däremot har jag alltid varit säker på att OM jag vill bli föräldrer så kommer det aldrig att ske innan jag är 30 år. Anledningen till det är att jag inte vill vara en ung mamma, jag vill känna att jag har levat och rest, studerat färdigt och har "landat" med alla galna och icke galna äventyr.
Jag är 25 år och min sambo är 30, vi har varit sambo i 4 år.
Kan bara skriva: Word.