Varför vill man INTE ha barn?

När man inte förstår varför vissa inte vill ha barn, så beror det på att man utgår från sig själv som mall. Men om man föreställer sig att alla människor har olika grundvärderingar, ideal, bagage, åsikter, utgångspunkter och erfarenheter - så blir det inte så hemskt komplicerat att sätta sig in i hur någon inte kan vilja ha barn. Grundregeln är således att släppa sig själv för ett ögonblick och sätta sig in i en annan människas tillvaro. Det handlar om empati och mognad, att klara av att på riktigt begripa - både intellektuellt och emotionellt - att min verklighet och mina mål i livet inte är självklara för en annan person. Det kan röra sig om diametralt motsatta saker vad gäller två människors längtan och vilja i livet. Man skulle kunna kalla det här en sorts grundkurs i empati. 

Jag antar att du använder dig av ett medvetet retoriskt grepp för att få TS att begripa orimligheten i hennes oförståelse inför andra människors djupt personliga livsval. Men förståelsen för människors olikheter bör rimligtvis vara applicerbart den omvända situationen: att någon vill ha barn. Jag begriper inte fördömandet åt något håll faktiskt - överbefolkad jord eller ej - eftersom det är en orimlig tanke att jag som enskild person skulle gå emot min allra djupaste längtan i något sort politiskt ansvarstänkande för en global överbefolkning. Varför inte bara acceptera människors olikheter och förstå att deras mest privata beslut här i världen inte alltid kan verbaliseras och argumenteras för? Den själviskhet du nämner kan komma i lika stora delar kärlek och en så djup längtan att den blir oemotståndlig för vilken människa som helst, precis som den kan komma i motsatt skepnad. 

Empati handlar om förmågan att sätta sig in i andra människors känslor. Jag tycker att du verkar ha bekymmer med det eftersom du säger att du inte förstår hur man kan välja bort barn.

Jag är verkligen inte förtjust i barn i allmänhet. De är människor precis som alla andra och ibland klaffar personkemin, ibland inte. Men majoriteten av barn jag har träffat genom livet har varit rätt jobbiga och jag har inte känt mig särskilt inspirerad av dem alls faktiskt. Mitt eget barn däremot är jag väldigt förjust i. Man måste inte älska barn i allmänhet för att vara en bra förälder. 

Äsch, oroa dig inte. Barn är i allmänhet ganska påfrestande för många av oss, så länge vi inte har band till dem som överskuggar den påfrestningen. Jag som förälder blir fruktansvärt trött av att umgås med andras barn under längre tid än ett par timmar och jag känner mig hyfsat ointresserad av dem. Mitt eget barn däremot är jag helt besatt av.