Kan jag forma min dotter?

Jag tror på att ge barnen så många möjligheter som möjligt, att låta dem prova på allt och själv vara öppen i sinnet så att säga. Jag gillar själv idrott och är lärare i svenska och SO så det är också sådant som ligger mig varmt om hjärtat vilket självklart påverkar min fostran, men samtidigt har jag två pojkar som är totalt olika. Den äldsta är inte särskilt motoriskt lagd och ointresserad av av bollar och klättring och att hoppa i lera och vattenpölar.....och det vill jag respektera. Jag vill stärka det faktum att han struntar i vad andra gör och helst tittar på fjärilar och försöker klura ut vad det står på skyltar etc. Lillebror rullar gärna runt i vattenpölar, klättrar och kastar och sparkar boll. De har olika personligheter och som jag känner nu så är det enda jag verkligen vill forma är deras självkänsla.....och det är ju inte en liten uppgift .

Jag förstår vad precis vad du menar....eller ja, inte till fullo antar jag eftersom jag inte har några flickor själv.....är lärare så kämpar mycket med frågan kring pojkar-flickor. Det ÄR svårt....det är så mycket som "sitter i väggarna" eller vad man ska säga.  

Du sätter fingret på vad jag tänker. "Tuffheten" sitter inte i vad man gör utan hur man gör något......i självkänslan. Så tänker jag .

Ett litet tillägg. För mig känns det tokigt att flickor ska ta sin plats genom att vara "pojkiga". Det viktiga är ju att ta sin plats genom att vara sig själv och vara trygg i sig själv.........trots diverse roller som vi hamnar i. Hur man tar sig dit med sina barn.......det vet jag inte ännu........alls .

Lite OT, men ändå inte. Var tidigare i veckan på aktivitetsdag med min nya klass (år 7), anordnad av fritidsgården för att de ska lära känna varandra och hela den baletten. Hela dagen ägnade eleverna i praktiken åt att bestämma roller, märka ut sitt revir och ta sin position etc. etc. Genusfrågan var en het potatis minst sagt. Jag som lärare var med för att observera..........det fanns MYCKET att observera.