infekterade far/morföräldrarelationer

Hej!
Varken jag eller min man har speciellt god kontakt med våra respektive föräldrar (främst mödrarna). Vi ses på födelsedagar & högtider, vilket fungerar bra, men så fort vi försöker ses mer (tex semestra tillsammans) så blir det oerhört mycket konflikter. Gamla bråk från tjugo år tillbaka dras fram och vi står och stampar i besvikelse & aggression utan att ta ett enda steg framåt. Vi har haft hyfsade relationer till föräldrarna de senaste åren, så länge vi inte ses för mycket så bibehålls lugnet. Det blir en lite ytligare "hej hur har u haft det sen senast" relation.

Nu har vi fått barn. Och plötsligt tycker de nyblivna far/morföräldrarna att vi inte ses tillräckligt. De har någon form av infantlil föreställning om att relationen mellan mig/min mor resp. min man/hans mor skulle bli så mycket bättre bara för att vi har fått barn. Det är snarare tvärtom, alla gamla dåliga barndomsminenn återakiveras & vi är än mer undrande hur man kan behandla sin barn så som de har gjort.

Min mamma säger att "hur kan du göra såhär mot mig - efter allt jag ställt upp genom åren". För mig är det naturligt att man "ställer upp" för sina barn, det är ju för att hjälpa dem att växa upp som man har skaffat dem. Att stå i evig tacksamhetsskuld till sina föräldrar för att man blivit född är ju helt bisarrt, då man inte bett om att födas.

Jag vore tacksam om jag fick några nya tankar kring detta med far/morföräldrar som man tidigare inte har haft god kontakt med. Jag vill självfallet att vårt barn ska ha kontakt med farmor/mormor - men hur? Och när? Och var? Det blir väldigt stelt när det är så uppenbart att "vi ses just nu endast för att ni ska få träffa ert barnbarn". Sedan undrar jag, lite längre fram, det här med barnvaktssitteri. Har ni som har en dålig föräldrarelation lämnat ert barn att vara hos far/morföräldrar över natten/helgen/eftermiddagen/etc?

Jag lägger all min energi på mitt barn & orkar inte bråka med den äldre generationen just nu. Men den här konflikten drar en massa energi. Finns det någon i liknande situation och hur har du/ni i så fall löst den? Eller kanske inte löst, men kommit en bit framåt i detta...

Ja, det fanns en föreställning om att när barnet kom så skulle vi bli tajta med föräldrarna, att det skulle lösa alla problem och vi skulle "ta vårt förnuft till fånga", typ. Ja, vi träffas mest för att vi inte ska ha så dåligt samvete för att vi "förvägrar dem deras barnbarn", och lite för att barnet ska veta vilka de är. Nej, de får inte vara ensamma med barnet. Vi har kommit så långt att tvååringen kan följa med ut i trädgården och gunga en stund medan vi sitter kvar på altanen. Vi hänger inte över dem när vi träffas, men icke att barnet får vara ensamt där.

Vi har löst konflikten på så vis att vi har talat om för dem att vi gör vad vi tycker är bäst för vårt barn, att vi har fattat genomtänkta och välgrundade beslut som vi är nöjda med, att de gärna får fråga varför vi gör som vi gör, men att det är vi som bestämmer över vår familj, inte de, och de har accepterat det. De gillar inte det, men har insett att de måste acceptera det om de vill träffa oss alls.

Do something scary - the payoff is awesome!

infekterade far/morföräldrarelationer

INNEHÅLL