Omplacerar du din älskade hund om ditt barn visar sig vara allergisk?

Idag behöver man inte alltid omplacera sina djur, utan man kan välja att medicinera sina barn ist.
Tillhör du den typen av förälder som behåller sina djur till priset av ditt egna allergiska barn?

Vi misstänkte och va oroliga för att min mellanson ev. skulle vara allergisk mot hundarna, vi ville testa för att vara helt säkra innan ett beslut fattades hemma hos oss.
På allergimottagningen ställde jag en mängd frågor och uttryckte min oro och mitt hopp över att min son inte skulle uppvisa någon form av djurallergi, för helst så skulle jag vilja ha hundarna kvar.
Men självklart inte till priset av våran son.
Då svarade hon på allergimottagningen att många föräldrar väljer att medicinera sina barn framför att göra sig av med djuren, detta är ganska vanligt. Hon uttryckte att hon blev glad för att jag resonerade så sunt i att omplacera djuren till förmån för vår son
Eeh, sunt?
För oss va detta självklart...även om det skulle va med sorg i hjärtat.
Barnen går ju för sjutton först.

Detta har fått mig att fundera på vad det är för jävla djurmänniskor som inte gör sig av med katt och hund och ist väljer att medicinera sitt barn. Så jävla sjukt.
Vi diskuterade frågan fram och tillbaka och hon höll med om att dessa föräldrar inte hade alla hästar hemma men inte kunde ge uttryck för det i den här typen av möten. Utan hon är tvingad att erbjuda detta alternativet, även om det stod henne emot.

Nu undrar jag hur ni ställer er i frågan om det skulle uppstå i er familj eller hur ni gjorde när det stod klart att något barn har blivit allergisk?

Exakt.

Det är lite skrämmande att det verkar finnas såpass många som faktiskt väljer att medicinera sina barn...

Men sensibilitetsinjektioner (osäker på stavning) är väl inte på något sätt skadligt att ge barn?? 

Hade mitt barn varit allergisk hade ompalcering varit självklara lösningen (förutsatt att de enda besvär barnet fick inte var att nysa en gång varannan dag eller dylikt).

Hade det varit jag eller maken som visat sig vara allergisk hade vi nog testat medicinering för att se om det var en framkomlig väg.

Ha ha, VA? Läste du mitt inlägg eller? Vi hade alltså valt att o m p l a c e r a hunden.... Om du syftar till att jag pratade om varannan-dag-nysning så hade vi fått ta ställning till det då efter kontakt med läkare etc. Jag fortsatte tex rida och umgås med hästar på annat vis trots mild allergi, det gav mig ortoligt mycket.

 Vidare har vi valt att babysimma med vårt barn trots att det finns de som menar att det kan leda till klorallergi. Set är sällan en frågeställning är så svartvit att det går att ge ett exakt svar i förväg.

Jag hade medicinerat barnet eller låtit barnet bo med sin pappa.

Jag skulle göra allt jag kunde för att kunna behålla djuren, det är mitt liv att hålla på med hundar . Dock har jag levt ihop med en allergisk man som tålde min ras så jag är ganska så säker på att det hade gått att lösa utan större besvär.

Precis så har min sambo det också, alla blir inte supersjuka pga allergier. 

Jag betvivlar att barnet skulle må dåligt av att bo med sin pappa oavsett vilken orsaken är.

Äsch.
När jag var 3 månader fick jag och min pappa flytta för att min mamma inte ville göra sig av med hundarna hon hade då.
Jag känner absolut inget hat emot några hundar. 

Man får väl väga för mot nackdelar! Att låta sitt barn fortsätta må dåligt när det finns hjälp låter ju rätt konstigt....
Att barn inte ska kunna leka hemma sina vänner pga av att dom flesta har husdjur, inte följa med till affärer mm för att folk handlar i ridkläder, inte åka tåg/buss för att djur är tillåtet. Bara för att man själv väljer att omplacera familjens djur innebär ju inte att det blir djurfritt i barnets tillvaro.
Klart jag skulle välja att medicinera, inte för att behålla familjens djur utan för att ungen skulle ha ett förhållandevis normalt liv!!

Problem med anknytningen?
Nu är du helt ute och cyklar.
Hon hade tagit på sig ansvaret för två hundar och därmed och ansvaret för att de fick leva ett fullgott liv.
Hundarna fanns först. Det är då ganska självklart att jag kom i andrahand.
Min pappa hade inga som helst problem att ta hand om mig på egen hand.
Jag träffade min mamma och hundarna flera gånger i veckan, men utomhus.
Vilken tur att hon inte gjorde sig av med hundarna för min allergi växte nästan bort.
När jag var 7 år kunde jag vara hemma hos mamma tillsammans med hundarna utan några som helst problem.
 

För de flesta normalfungerande föräldrar spelar det ingen roll om hunden fanns först, barnet bör och ska ändå komma i första hand.

Att det inte hör till normen för det vanliga gör det inte orätt.

Att jag väljer att skaffa barn nu har inget att göra med att jag så väldigt gärna vill ha barn.
Jag hjälper en mycket nära vän.
Jag hade utan problem kunnat fortsatt att välja bort barn, och jag borde nog ha gjort det för gudarna ska veta hur många gånger jag har ångrat mig under tiden. 

Går det att vara mer nedlåtande?

Du inser väl att det är skillnad på allergi och allergi? 

Jenny F: jag har inte sagt att barnen är mindre mitt liv än hundarna.

Självklart kan det hända grejer och jag hade faktiskt försökt rätt mycket innan jag skulle offra allt det jag byggt mitt liv runt.
Sen är vi olika, jag hade aldrig ens tänk skaffa mig barn ens. Inte säga att de är mindre värda för det men jag tänker inte offra allt lättvindigt. Finns det inte annat att göra än att omplacera så är det ju fakta.

Jag har tom valt bort en partner pga allergi för om Jag någonsin skulle vilja ha barn kändes risken för stor.

Jag har inget trauma att bearbeta. 
Jag och min mamma har en mycket god relation och har alltid haft det.
Hon valde inte bort mig och hon valde inte heller bort hundarna.
Hon har ju funnits i mitt liv även när jag bodde hos min pappa.
Så som du resonerar skulle ju alla skilsmässobarn ha ett trauma att bearbeta.
Du förefaller mycket naiv i ditt resonerande.
Jag är helt enkelt ingen barnmänniska och kommer nog aldrig att bli. Däremot tror jag att det går att kombinera både hund och barn trots att barn inte är det bästa man vet.
Pappan till barnet vill inte ha vårdnaden från första början. Det passar inte riktigt med hans jobb.
Vv passar däremot utmärkt till en början.

För mig är det helt oförståeligt hur man kan prioritera bort en hund när man har tagit på sig ansvaret för det livet. Då borde man aldrig någonsin ha skaffat en hund för de förtjänar så mycket bättre än att alltid bli prioriterade sist.