Vad är svensk kultur?

Finns många funderingar kring svensk kultur. Här av Ingrid Kampås.

För några veckor sedan fick jag email-svar från en av de norska redaktörer som köper texter av mig ibland. Jag hade skrivit några rader om att Oslo måste vara som vackrast vid denna tid och att jag en gång bevistat firandet av 17 maj och hur fantastiskt jag tyckte det var - 17 maj på den vackra Karl Johan är ett hav av glada flaggviftande människor. Denna härliga känsla av att vara mitt i allt detta går inte att föreställa sig, den måste upplevas. Norrmännens firande denna dag har inget som helst med självgodhet, unken nationalism eller chauvinism att göra - det har att göra med glädjen över deras gemenskap och viljan att få fortsätta leva i ett land där medborgarna har ett fritt och gott liv. Jag skrev alltså till Kari om min beundran för norrmännens stolthet över sitt land, och att jag tror det beror på att man genom historien fått kämpa för sin självständighet.

Kari svarade så här: "Vi får alltid høre at vi i Norge er så rike (og late) på grunn av oljen. Men vi hører sjelden at vi nordmenn har hatt krigen, og vi (jeg) er vokst opp med foreldre som var midt i krigen, og at det etter krigen var knapphet på alt. Og at vi etter krigen har bygd landet vårt sten på sten, og utviklet en stor grad av nøysomhet, og sikkert også nasjonalfølelse. Jeg er i alle fall vokst opp med foreldre og et folk som viste en stor grad av solidaritet."

Sverige är också byggt sten på sten, men medan norrmännen är stolta över sitt vackra land och allt de kämpat för anses det i Sverige av räddhågsna och politiskt korrekta människor "främlingsfientligt" att känna samhörighet och nationell stolthet över sitt kulturarv och sitt folk. Utom i sport- och eurovisionsschlagersammanhang - där är det tillåtet att vara hur nationalistisk som helst. Kurdisk folkmusik i all ära och jag har inget emot kurder, en av mina vänner är för övrigt kurd, men varför spela deras musik på Sveriges nationaldag? Då om någonsin ska vi väl höra Brudmarsch från Gästrikland och Ack Värmeland du sköna. För att inte tala om Sveriges nationalsång. Min kurdiske vän säger att han gillar svenskar och är glad att leva i vårt land, fri från det religiösa ok han växte upp med. Han vill höra till, vill vara stolt över att leva i Sverige. Han vill känna att han dragit en vinstlott i livet när han kom hit och vill suga åt sig av vår kultur, våra traditioner, våra värderingar och våra känslor. För den skull förkastar han inte det goda med den kultur han vuxit upp i.

Ett annat exempel: Mina belgiska vänner kommer troget tre veckor varje sommar. De älskar Sverige och svensk kultur. Så här skriver Marie-Reine (som tycker om Sverige så mycket att hon använt sin begåvning för språk till att också lära sig svenska) om varför hon har sådan kärlek till Sverige:

"Klart att jag tycker om naturen. Om möjligheten att ha det lugnt in the middle of nowhere, i skogar, att bada i sjöar i lugn och ro. I Sverige kan man andas, inte bara därför att luften är ren. Det är också så att livet känns lugnare mindre stressigt än i Belgien t.ex.

Tycker om Sveriges intresse för kultur. Sverige har så fina bibliotek, museer, design, arkitektur. Och jag bara tycker om Halmstads bibliotek... Himmelskt!

Tycker om Sveriges tendens till soberhet.

Tycker om svenskt språk och litteratur, även om jag nuförtiden tyvärr inte har tid att läsa svenska.

Tycker om svensk mat och restauranger. Tycker att maten är av god kvalité, grönsakerna är smakfulla, har tid att mogna.

Människor är vänliga och diskreta, hyggliga och välvilliga, respektfulla.

Man känner sig som en fri människa i Sverige."

Marie-Reine kan definiera svensk kultur. Det finns svenskar som borde kunna det, men inte kan. Jag trodde inte det var verkligt när jag i radion, Studio 1 i P1, hörde hur generalsekreteraren för Sveriges hembygdförbund omedelbart svarade ja på frågan om det finns en kurdisk kultur. När han sedan fick frågan om det finns en svensk kultur drog han på orden innan han sa att det svenska är svårt att definiera. Ett yttrande jag finner högst historielöst. Så jag vill här gärna hjälpa honom till en viss kunskap han om någon borde ha.

En grupps kultur avgränsas av ett område som egentligen är allt större cirklar runt varandra. Den minsta cirkeln kan vara Halland, runt den finns cirkeln Sverige, runt Sverige cirkeln Europa. Där har de människor som funnits, finns och kommer att finnas vad jag kallar ett gemensamt talträd. Längst ner finns rötterna, en tid långt borta där det grodde som genom tiderna förändrades till nutidens värderingar och seder. Där finns urtidens myter och berättelser. Frö var en fruktbarhetsgud i nordisk mytologi och hans minne lever kvar i våra ortnamn. Östra Frölunda är en av dessa orter. Våra beteenden är också något som utvecklats med tidens gång. Vi tar varandra i hand med höger hand, en gång kommit från att högerhanden var svärdshanden och gesten att ta den man möter i hand var ett sätt att visa att man inte hade onda avsikter.

Sedan har vi vår musik, vår litteratur, vår rättsuppfattning, vår välfärd, vår arkitektur och våra traditioner som vuxit fram till vad de är idag. Och så är det förstås maten: Börja kaffekalaset med vetebrödet, sedan äta småkakorna. Knäckebröd, lingonsylt, kåldomar. De stackars kåldolmarna ja - inte ens de har fått betraktas som svenska när det att det finns något typiskt svenskt har förnekats i diverse texter i våra tidningar de senaste åren. Visst - det finns de som hävdar att kåldolmar är en "importerad" maträtt, allt i sin iver att leta efter minsta detalj till just detta att det inte finns något ursprungligt svenskt. Jag hävdar tvärtom. Finns det någon källa till att kåldolmar skulle vara införda i Sverige av Karl XII? Utfärdade han en stadga om detta? Nej - självklart har vi svenskar kommit på att man kan linda kålblad runt kött, kål är en av våra allra äldsta kulturväxter. Förr i världen hette trädgård kålgård. En sak kan uppfinnas på två eller fler ställen oberoende av varandra. Ett bra bevis på detta när det gäller just mat är att en gång skulle jag bli bjuden på en typisk rätt från gammal Volgatysk kultur. Jag skulle få smaka pilimeni men till min förvåning var det exakt detsamma som tortellini, alltså små bitar kött inbakat i pasta.

Och vad med kejsaren av Konstantinopel som hade ett väringagarde, det bestod av nordmän. Vad säger att det inte var de som tog kåldolmarna med sig till Turkiet...?

Kultur är något som hela tiden långsamt förändras, och alla kulturer, oavsett plats i världen, tar intryck av andra kulturer men ändå går det i alla att urskilja det specifikt egna. Språket är det kulturella kittet. Från talträdets rötter bildades en stam som blev till grenar. Allt är lagrat i våra medvetanden utan att vi tänker så mycket på det, våra gemensamma ord - ett av kännetecknen för en kultur är att orden väcker ungefär samma associationer hos de människor som finns i den. Säg ordet smultron och de flesta av oss tänker vägren, bara fötter, barndomens sommarlov. Med flera ord, de flesta ord, är det så. Vårt språk kommer ur en blandning av fornsvenska och tyska (under medeltiden hade Sveriges städer en omfattande tysk befolkning) allteftersom detta vårt språk utvecklades, men det har hela tiden förblivit svenskt eftersom det är vi i vårt kulturområde som äger det.

En gemensam kultur skapar tillhörighet och trygghet istället för alienation och rotlöshet. Man kan mycket väl älska sin egen kultur utan att se ner på andras. Vi går omkring i vår kultur och ser den som så självklar att vi inte alltid tänker på det unika i den. Inte ens generalsekreteraren för Sveriges hembygdsförbund klarar alltså av att göra det. Eftersom jag nyligen recenserat Svältornas fornminnesförenings årsskrift vet jag att tack och lov gäller hans attityd inte de många kulturbevarande hembygdsföreningarna runt om i landet.

Kultur och historia är två sidor av samma mynt. Ta bara vår långa tradition i det här landet av lag och rätt, först muntlig en gång, sedan nedskriven i de gamla landskapslagarna under tidig medeltid följt av Magnus Erikssons stads- och landslag i mitten av 1300talet och så vidare. Alla med mottot: "Ge allmogen rätt enligt gammal god sedvänja." Under århundraden har vår demokrati och tanke om likhet inför lagen vuxit fram. Sverige var aldrig feodalt på samma sätt som andra länder i Europa, den övervägande delen bönder var självägande skattebönder även om det också fanns landbor (arrendatorer), det var grupper som kungar var tvungna att lyssna till. (Här vill jag rekommendera böckerna Den dynamiska medeltiden och I kung Magnus tid, av historiker Michael Nordberg). Så här hade vi det för sju-åttahundra år sedan. Statsministern som sagt att bara barbariet är ursvenskt kan väl ändå inte anse att Birger jarls fridslagar var barbari?

Hur många vet att "inomsängsdråp", alltså att misshandla sin hustru till döds, under medeltiden var ett av de brott som gav hårdast straff? Att syster ärvde lika som bror i Magnus Erikssons stadslag? Visserligen var det bara kvinnor av hög börd som hade makt, men man kunde inte ostraffat döda en kvinna, det var ett värre brott än att döda en man. Våldtäkt resulterade i halshuggning. Vad jag menar är - kvinnors rättigheter kom inte över en dag. Inte heller svenskars rättskänsla gjorde det. Visst var mycket på den tiden sådant vi idag skulle se som grymt, till exempel de straff som brottslingar fick. Men jag anser att man måste se de goda sidorna av våra förfäders värderingar. De är också vårt kulturarv. Just jämlikheten är en av de saker som vi i vårt land har all anledning att vara stolta över.

Jag citerar den engelske filosofen Roger Scruton som myntade ordet Oikofobi: "Begreppet ringar in en avog inställning till det invanda, hembygden, sederna och traditionerna. Redan George Orwell tangerade oikofobin då han talade om en i Europa utbredd 'negativ nationalism' med vilket avsågs ett slags masochistiskt självhat ägnad att utplåna den egna värdegrunden."

För att få ett medvetande om den kultur som är svensk, som vi svenskar som sagt tar för given och som det på något sätt, av politiska och ideologiska skäl, blivit "fult" att kännas vid, kan det vara bra att se sin egen kultur med främlingars ögon. Att lära känna andra kulturer är också en väg att se sin egen. Ta bara det här med mat. Mina belgiska vänner låter sig gärna bjudas på kåldolmar och jag, jag tycker det är riktigt spännande att äta musslor med pommes frites.

Det är inte så länge sedan Svenska flaggans dag gjordes om till Sveriges nationaldag. Resultatet av det blev inte mycket mer än att människor fick en extra röd dag att vara lediga på. Vid det firande som trots allt finns står det ängsliga talare och säger att vi svenskar minsann inte är finare än de hundratusentals nya medborgare som kommit till vårt land de senaste decennierna. Det jag frågar mig är hur dessa nya medborgare ska kunna vara stolta över att bo här och höra till här, när svenskarna minimaliserar sig själva.

Det finns dock en dag när vi svenskar hyllar vårt kulturarv och våra traditioner, frossar så i vår kärlek till naturen att vi bokstavligen dansar i och kring den, när vi alla känner förväntan, samlas med vänner och släkt och festar, när vi hissar flaggor och spelar vår svenska musik. "Du lindar av olvon en midsommarkrans..."

Enligt min åsikt borde midsommarafton vara Sveriges nationaldag.