En klump i magen.
Imorgon börjar skolan. Dottern ser fram emot det, men så är hon heller inte medveten om vad som väntar. Själv har jag en stor klump i magen och en känsla av att det hela kommer sluta i katastrof.
21 elever ska bli 32. Två lärartjänser ska bli en. Två barn med diagnosterad ADHD, två barn med misstänkt NPF-störning (ena går på utredning). Ett barn som är normalstört, men mobbare och mytoman. Allmänt stökigt i klassen redan förra året då de var 21 elever och 2 lärare så det lär ju knappast bli bättre. Redan förra året kom dottern hem ledsen för hon blivit retad och utfryst.
In i denna bisvärm ska jag skicka min dotter. Min dotter som är försiktig av sig, som inte slår sig fram utan väntar på sin tur. Min dotter som redan nu har det svårt i svenska och som kommer få ännu svårare att få den hjälp hon behöver för att komma i fatt. Och hur mycket tid kommer det finnas för att ge henne den utmaning hon behöver i matte eftersom hon är bland de främsta där.
Är det såhär den svenska skolan ska vara? Är det meningen att man som förälder ska må fysiskt illa över hur skolan ser ut.