Hur skulle du gjort?!!!!!

Prata med henne om det. Att du upplever det som ett problem och då kanske ni båda kan hjälpa pojken att bete sig på ett bättre sätt...

2.5 åringen låter ju rätt normal, som en vanlig trotsig 2-3-åring. Du kanske inte är van att ha det så iom att din son är lugn. Menar inte att det är ok, men det är kanske inte oväntat. Gissar att hans mamma är van o knappt ser det jobbiga, eller så är hon så less att alltid "bråka" med sonen o tycker hon har lite ledigt när ni är på besök.

Oavsett, prata försiktigt med mamman o fråga hur ni ska gå tillväga. Säg att du gärna vill leka med dem. Sen är det ju så att sonens utbrott inte är farliga. Låt han skrika. Låt honom få sitt utbrott o låssas som inget. Kanske kan ni alla lämna rummet o gå till ett annat rum o göra något "roligt", så roligt att han måste tänka efter om det är så roligt att ha utbrott eller om han ska glömma bort det.

Har själv en son "medell jobbig" på 2.5 år. Ibland önskar jag mig lite förståelse över hur jobbig vardag vi faktiskt har o att man med en sån son inte orkar bråka jämt utan att man tar endast de värsta, farliga momenten. Lite mindre bus kanske man låter bli att uppmärksamma, annars har man konstanta utbrott från barnet. Pick your battles! Har man inte ett sånt barn o inte är van vid det förstår jag att man tycker att den andra har ett hemskt barn som är ouppfostrat.

Instämmer med ovanstående och det allra viktigaste är att du stöttar DIN son i att säga ifrån om HAN inte vill. Det är ju det enda som spelar roll och det brukar barn ha lättare att förstå...

Jag tycker att det är ni föräldrar som får hjälpa till att gå och in och bryta. Absolut inte din son. Sedan är det så klart alltid bra att uppmuntra att säga ifrån, men det är vi föräldrar som får ta det övergripande ansvaret.

Men jag känner absolut igen problemet. Hade så själv. Kompisens son både knuffade, bet och drog min "stora" tjej i håret när vi sågs. Jag avskydde det. Fick gå in och bryta många gånger och kunde aldrig slappna av riktigt när vi sågs hemma.

Mitt tips till dig är att fortsätta träffas - men inte hemma hos någon av er. Den andre pojken ger förhoppningsvis inte på din ifall ni är ute någonstans, tittar på djur (om det finns några) eller om ni är på lekplatsen. Hitta på andra saker helt enkelt ifall det inte skulle lösa sig. Det var så vi fick göra. Och jag lämnade dem aldrig ensamma!

Var bestämd mot den lille huliganen. Det mår nog alla bäst av i längden :o)

Lycka till!!!

Tack för tipsen! Känns bra att man inte är ensam om problemet. Ska nog försöka ge förslag att vi ses på lekplatsen i stället för hemma.