Var på rul igår och fick ett tungt besked

Fördelen är ju gentemot en vanlig förlossning (som jag aldrig upplevt) att man kan få både lugnande och tja... morfinet då... och jag vet åtminstone en som fått EDA under förlossningen. langtantillbarn.blogspot.com/
Författaren finns på FL och om du läser i maj-arkivet så finns hennes berättelse om själva avbrytandet och så där.

Jag har som sagt inget att jämföra med, men ont gjorde det. Och överlevde gjorde jag. Men var snabb med att tala om att det gör ordentligt ont för det var en sån sak jag missade några timmar in, och försökte stå ut. Och det är vad jag tror straffade sig mest - att jag inte fick första morfinet tillräckligt tidigt.

Det är en god idé som kan prövas men samtidigt vet jag att en annan mamma skrev någon gång tidigare om att de här små kan vara svåra att få till det med eftersom deras fötter är så mjuka fortfarande...

Mja... man slipper i alla fall utdrivningsskedet. Som sagt, jag hade många timmar från att det gjorde sådär skitont till han kom - och då kändes det ingenting. Han gled bara ut utan några som helst problem

Det är givetvis en mardrömslik situation för varje förälder som tvingas ta ett sånt beslut, men det hade inte varit lättare för barnet att födas färdigt med outvecklade lungor på grund av bristen på fostervatten när njurarna inte fungerar. Det finns ingen chans att överleva det.

Barnet kommer att dö av att placenta slutar fungera efter den första tabletten, något som inte ska vara smärtsamt nej. Därefter kommer barnet att födas dött till föräldrar som älskar och har längtat efter det.

Din kommentar var kanske inte illa menad, jag vet faktiskt inte. Men det låter rätt illa...

I tråden finns många exempel på att föräldrarna själva känner denna medkänsla, och oerhörda sorg över barnet som kommer att dö. Det är en fråga om när, inte om, det kommer att dö. Och även om man skulle kunna säga att det förstås gäller oss alla - vi kommer att dö - så är det för det här barnet fråga om det dör nu eller i samband med en födsel i vanlig tid. Det är förstås svårt att veta för alla att just avsaknad av njurar är väldigt viktigt för överlevnad, för oss som är födda skulle vi ju kunna göra dialys till vi kan få donerade, men i magen är njurarna ännu viktigare eftersom barnet dricker och kissar fostervatten och det blir väldigt lite fostervatten om njurarna inte fungerar. Och utan fostervatten kan lungorna inte utvecklas. Så det här barnet kommer inte att ha fungerande lungor om det föds om 20 veckor istället för nu.

TS försöker förbereda sig för det värsta hon förmodligen upplevt i sitt liv, försöker förbereda sig för att ta sitt barns fotavtryck och så småningom få barnet i en minneslund. Det är ingen abort i största allmänhet, utan att avbryta en graviditet som inte kan ge familjen ett levande barn.

Och förlåt TS för att jag nu snor och förklarar i din tråd...

Nej, du har rätt. Ibland dör inte barnet förrän vid sammandragningarna. Och i extrema undantagsfall lever barnen efter förlossningen - ibland så tidigt som vecka 18. Det är dock väldigt ovanligt (dock inte lika ovanligt att barnet lever när sammandragningarna startar). Meningen är dock att barnet ska dö av de första tabletterna. Inte av att tabletterna i sig är giftiga utan för att placenta slutar fungera. Man har diskuterat att injicera barnet direkt med något som får det att avlida i livmodern (man kan inte ge mamman något som får barnet att dö, då skadas ju mamman också) men hittills inte gjort det, så som jag förstått det för att barnet definitivt skulle känna sticksmärta vid den åldern och för att det ökar risken för mamman.

Du har rätt i att det behövs mer forskning på vad barn känner i livmodern, hittills tror man inte att barnen känner så mycket av att placenta slutar fungera eller sina funktionshinder - det blir en långsam insomning. Däremot känner förmodligen alla levande barn av en förlossning. Oavsett ålder.

Välkommen och farväl finaste Ayla.

Och jag önskar er frid inför vägen som ligger framför nu. Kram

Jag har tyvärr fortfarande inte fått min, men det beror förmodligen på att det varit lite kris i Göteborg pga den där patologen som felanalyserat biopsier... de prioriterar inte riktigt den som är död. Jag fick svaret på kromosomanalysen efter knappt 2 månader - både min och hans + mina sjukdomsprover. Obduktionen sa de från början skulle ta 3-4 månader men nu har det alltså gått nästan 5 månader utan att det är klart.

Jag var med om motsatsen. Innan jag blev gravid (genom embryodonation) hade cykeln helt gett upp och fungerade inte alls. Sedan efteråt har det faktiskt fungerat, konstigt nog. Men jag hade mycket blödningar i början. Jag gjorde skrapningen samma natt (vilket av din berättelse känns som en fördel) när de inte var säkra på att hela moderkakan var ute. Först hade jag avslag och mindre blödning i kanske 2 veckor och sedan blev det en bara nästan konstant blödning, med någon dag emellan här och där. (Och fick bakteriell vaginos för att jag hela tiden blödde). 5 veckor efter avbrytandet ökade blödningen och jag tolkade det som att det var mensen som kom och liksom hakade i avslaget. När den blödningen var över (dvs efter att jag blött nästan konstant i 6 veckor) slutade alla skvättblödningar och jag fick tillbaka mensen 26 dagar senare och sedan har det flutit på i 26-dagarscykler.

Så det blir inte alltid tokigt efter ett avbrytande, för mig verkar det ju snarast som att kroppen glömde att den lagt av med allt vad ägglossningar och mens heter. Vilket jag är tacksam för eftersom jag snart kan få försöka igen.

Det är så himla tungt att behöva vänta på att ens få försöka... För mig gick ju själva den läkningen bra (hoppas jag, vill inte fundera på om livmodern kan ha tagit stryk - det är ju trots allt väldigt ovanligt) men de upptäckte cellförändringar när jag var i vecka 12 som jag var tvungen att operera innan jag fick göra nya försök. Plus att logistiken för att göra utlandsförsök är rätt massiv. Men nu opererades jag för två veckor sedan och har fått första mensen efter det igår. Jag börjar ge mig själv sprutor inför försöket imorgon och sedan gör jag återkontroll efter operation nästa tisdag. Är allt som det ska då och det fortfarande går att föra in en kateter i livmodern (i ovanliga fall kan livmodermunnen läka igen men då borde jag fått problem med mensen också) får jag göra nytt försök framåt slutet av månaden. Då har det nästan gått 6 månader, och det har varit så himla dryyygt...

Jag har fortfarande inte fått obduktionssvaret men de har ringt och sagt att det inte kommit än. För mig är det dock okej eftersom kromosomsvaret och mina infektionsprover kom tidigare och båda visade på avvikelse respektive infektion som kan ha smittat honom också. Så vi förväntar oss absolut inget annat än att obduktionen bekräftar kromosomavvikelsen. Felen verkar helt enkelt ha varit slumpartade och framför allt hos honom, vilket är förfärligt men positivt för en kommande graviditet.

minneli> Det är faktiskt väldigt jobbigt de där första dagarna på jobbet. Jag ville mest bara sjunka genom jorden och försvinna. Istället fick jag antingen kramar eller att människor liksom gled undan. Och när jag började träffa mina klienter var det alla frågor om vart magen tagit vägen (de jag jobbar med är inte friska, man kan inte förvänta sig att de har såna spärrar att de inte frågar rakt ut - fast de menar inget illa). Successivt blev det bättre. Nu känns det avlägset att det var så ångestframkallande att behöva gå dit.

yenealems mamma> Min lille finns också i en urnlund, fast jag är inte helt hundra på att det är samma i Sverige som i DK (?) Här är det som mindre enskilda gravar för kremerade, och man har gravsten precis som vanligt. Jag hade egentligen tänkt mig askgravlund som är mittemellan minneslund och gravplats (ingen egen sten men man kan vara med och lägga ned askan i en gemensam gräsmatta) - men den var så strikt på min kyrkogård att urnlunden blev bättre. Urnlunden är lite mer som en park, med träd och gravar inemellan. Gravstenen kom upp i augusti och jag kan verkligen känna så nu - att en del är avslutad med det. Jag kan besöka, men det levande livet är avslutat.

Jo, cellförändringarna kändes väl sådär... som någon slags hånfull topping på allt annat. Förmodligen har de fått bort allt, och om de fått det är det ändå tillräckligt för att vi ska kunna avvakta ett år med ny op om jag blir gravid igen. Svaret kommer komma först efter att jag gjort nästa försök, men skulle det vara något kvar är det bättre att vara gravid innan nästa op eftersom risken för att föda för tidigt ökar om man tagit mycket. Bara en gång går bra men sedan kan riskerna öka. Och jag har nog med risker som det är...

Jag hoppas du får svaren redan på tisdag minneli, ska tänka på er då (fast jag gör min första kontroll inför försök då också så jag får väl tänka på det med). Jag önskar dig en mindre yr nästa vecka. Om jag minns rätt var tredje veckan den när jag verkligen kände mig på plats igen och inte som att jag snurrade som en ensam sattellit därinne på jobbet...

Det är precis som våra askgravlundar (fast barn och vuxna är blandade) - man har en gemensam plats där det sitter namskyltar, ibland med lite mer text. Jag tyckte den tanken var oerhört fin och hade som sagt valt det... sedan var just denna askgravlund inte så rofylld för mig så jag bytte. Men formen tycker jag fortfarande om och det viktigaste för mig var ändå att få en plats, att han räknades och att jag kunde gå dit och vara nära ibland. En helt egen grav kan ju också bli ett dåligt samvete, att jag vet att hans ljus inte lyser och att blommorna kanske inte mår bra. Nu har jag varit där mycket men graven finns ju där om 10 år också... Fast jag tror jag kommer beställa att kyrkogården tar hand om den löpande skötseln från och med nästa år, och jag tar bara hand om att plantera och gå dit och pyssla när jag känner för det. Och kan ändå veta att blommorna får vatten och gräset blir klippt...

Av allt att döma gick det bra... Vi trasslade till det, tiden blev knapp av att kollektivtrafiken stod still så jag blev 10 min sen trots taxi och språngmarsch upp för trappan. Detta är min privata gyn så han har jag inte pratat med sedan vecka 12. Någonstans hade inte min bokning gått fram med att jag fått sent missfall och han trodde jag tänkte försöka för syskon redan :-0 Fast han såg så uppriktigt ledsen ut både över att ha trampat i klaveret och för att det gick så illa när jag äntligen lyckades (han har träffat mig sedan 2006 för fertilitetsbehandlingar) att det gick förvånandsvärt smärtfritt förbi för mig att han klantade sig...

Men så fattade han inte hela instruktionen - att jag behövde både sätta kateterprov och mäta slemhinnan. Så i bråttomlandet blev det kateter först och då går det inte att mäta sedan för att katetern stört slemhinnan... Men katetern fungerade och äggblåsan var på gång men inte nära ägglossning än och slemhinnan såg visuellt ut att vara påväg. Eftersom det inte var så nära ägglossning måste vi ändå kontrollera på torsdag igen så det gjorde itne så mycket att det blev fel nu. Som jag räknar på det borde det bli ägglossning söndag eller måndag och insättning onsdag eller torsdag.

Bra att det gick bra idag, och skönt att kroppen är på gång. Hur känns det att det inte berodde på kromosomfel? Oroligt eller lättat?