Hatade bonusbarn

Eftersom det är jag som bor här så flyttar jag naturligtvis inte, hur fånigt hade inte det varit

Men momsbarnet får gärna sluta komma hit varannan vecka och jag hoppas han gör det så snart som möjligt, har stått ut i drygt 6 år nu och kommer stå ut ett bra tag till. Han är ju trots allt bara en pereferifigur för mig, jag har min underbara familj som gör att ajg står ut och jag har varannan vecka helt fri med bara familjen.
Lite ironiskt kanske men lite tack vare momsveckorna njuter jag extra mycket och tar verkligen tillvara tiden med min familj de veckor vi är fria från påhälsning av särkullen  

Vill?

Vart får du in "vill" i bilden?

Sambon vet att jag inte trivs fullt ut och jag vet a5tt han inte trivs fullt ut.
Vet inte hur det skulle bli varken bättre eller sämre av att vi vet det eftersom inget kommer förändras, han kommer inte ha mindre barn som kommer till sig och jag kommer inte ha mindre hans barn runt mig.

Varken mitt eller sambons liv kretsar enbart runt särkullen och därmed ä det inte helt avgörande gällande våra liv.
Det är en del av livet som allt annat, precis som våra gemensamma, precis som han, precis som jag, precis som de andra runt oss, som vårat leverne, boende, vår ekonomi, allt praktiskt, ja allt allt allt som livet ändå kretsar runt.
Det finns problem med allt någongång, vissa kvarstår och man lär sig gå runt dem och vissa löser man.

Bara för att det finns ett eller för all del flera kvarstående problem behöver man inte ta till drastiska åtgärder för det i form av separation eller annat sätt att spräcka en familj bara för att det finns de delar som inte är perfekt enligt båda.
Min sambo kan inte passa tider exempelvis och jag blir TOKIG att jag exempelvis alltid får skämmas när vi kommer sent men även vid andra tillfällen som att komma försent till jobbet i stort sett varje dag, inte hinna handla fast vi verkligen behöver och andra lite mer viktiga saker som påverkar vardagen.
Jag har nackdelar, både i mig och kring mig som inte sambon alltid uppskattar om man säger så men jag känner nog inte en enda människa som träffat någon där det inte finns en enda sak som inte är helt positivt.

Min sambo är ingen "sämre pappa" för att han vet att jag inte är fullt förtjust och inte direkt trivs helt hundra varannan vecka för att hans barn sedan innan är hos oss, han hade varit en sämre pappa om barnet INTE hade varit hos oss pga att han vet att jag inte trivs så bra.
Men så långt tänker inte så många som ställer frågan "vet din sambo om det", är du en utav de som tror att slutsatsen OM han vet om det att han är en dum och dålig förälder som inte "står upp" för sitt barn?
Eller om han INTE vet om det, hur "dum och blåst" pappa han är enligt din stämpel och vilket kräk jag är som inte berättar att jag hellre hade vart utan hans särkulle?

Bara en stilla undran.
Du behöver inte svara mig, bara tänka själv.

Oftast har jag rätt men jag är ödmjuk nog att inse att det finns undantag. 

Lycka till med att hitta en som vet från början att han inte betyder någonting jämfört med barnen och alltid kommer längst ner på din rangordning.
Funderat på att ditt tänk kan ha vart en grund att din första familj inte fundgerade och att du kommer göra samma misstag ifall du nu träffar någon som nöjer sig med att inte vara lika betydelsefull som alla borde vara i en familj? 

Finns ofta en anledning att vissa är ensamstående. 

Så allt som händer runt och i dig "vill" du?

Om du blir sjuk, snubblar och trillar, blir stressad på jobbet, vissa månader är svårt ekonomiskt att få ihop, bilen går sönder, din granne är ett pucko och att du behöver ta dig till jobbet innebär att du behöver springa ut till bussen i ösregn gör det till att du "vill" springa i regnet, ha det knapert, få ont när du snubblar, ha ett pucko till granne och en trasig bil och dessutom vara sjuk?

Nej, jag "vill" inte ha det så, jag skulle vilja att det barnet inte fanns överhuvudtaget, inte ens funnits som embryo.

Jag "vill" inte att en ensam galning skjuter ihjäl ungdomar, att krig ska finnas eller att systemet i sverige emellanåt faller otroligt orättvist mellan folk och folk, jag vill inte heller att min granne ska ha en hund som skäller för allt, allt, allt eller att choklad är onyttigt i stor mängd men vissa saker får man vackert ta att acceptera ändå.
Tycker inte heller om sambons mamma, men jag är tillsammans med min sambo, inte diverse släktingar till honom och vissa saker får man helt enkelt stå ut med.

Självklart utgår jag ifrån mitt eget välbefinnande, allt annat är idioti anser jag.
Sedan går inte jag på som en ångvält och kräver att världen ska anpassas efter mig och mitt tycke för det, hade jag gjort det hade mitt liv sett hela annorlunda ut.
Man kan vara egoist på ett positivt sätt vilket man inser ifall man bara tänker efter.
De som hela tiden offrar sig för andra kommer bara tillslut må piss själva och vad är det för mål egentligen?
Inte mitt mål iallafall.

Och självklart har barnet inte fått välja, han var inte ens 5 år när det blev allvar mellan mig och min sambo.
Han har inte heller valt sina föräldrar, vilken skola han går i eller vart han bor.

Menar du att barnen är de som ska fatta de stora besluten, eller menar du att alla vuxna ska anpassa sina beslut efter hur diverse barn mår?
Oavsett alternativ anser jag att de är ogenomtänkta, mina barn har inte valt ett halvsyskon, ska jag ta det ifrån dom då eftersom de inte valt det eller hur tänker du?
För barn ska bara få det de aktivt väljer, eller?
Antingen det eller den kända offerrollen "men det är ju bara ett baaaaaaaaaaaarn och allt ska kretsa runt baaaaaaaaarnet. *gäspar*
Barn får anpassa sig, särkullen ville inte att föräldrarna skulle separera heller men det gav de blanka fan i rent ut sagt eftersom de valde att göra det ändå.
Men du anser nog att då är det för baaaaaaaaarnets skull de gjorde det...
Jojo, jag har hört allt förut.
Och det är lika patetiskt varenda gång.

Var?

I ditt inlägg blev det den tolkningen från min sida.
Om din nya konstellation, för det blir ju uppenbarligen inte familj iallafall eftersom det är du, ditt ex och erat barn som är din familj innefattar dig, ditt barn och en ny man och barnet och ditt välmående går först, blir inte den kvarstående lägst i rang då och till syvene och sist inte betyder någonting?
Dvs din nya eventuella partner.

Du kommer säkert hitt någon, det finns en för alla sägs det.

Andra singlar kommer troligtvis bara tacka dig eftersom det inte direkt är den typen av man som står högst på listan så alla blir nöjda och glada

"han som var den svaga länken"...
Enligt dig.

Han är antagligen av en helt annan åsikt. 

Var det inte du som skrev att ditt ex alltid kommer vara mer familj än en eventuell man som du kommer leva med som partner?
Då är man väl fortfarande familj, eller gäller det bara ifall du hittar någon annan som vill vara med dig?

Ja, det kan verka logiskt om det nu inte är så att du hittar någon som vill ha dig och ni skaffar gemensamma barn.
Är det okej för dig då att din nya då inte ser din dotter som lika mycket familj som sina egna barn?