En hel del skriver här inne om hur de hatar sina bonusbarn och längtar tills barnen flyttar hemifrån. Jag bara undrar hur man kan stanna i ett hem där man hatar några av de som bor där, och kanske är hatad tillbaka?
Och hur kan man som förälder tycka att det är okej att ens barn hatar / är hatade? Hur tänker ni?
Jag är bonusmamma och jag och min sambo var från första början överens om att ifall hans barn inte tyckte om mig så hade jag inte varit kvar här. Jag hade inte velat bo tillsammans med barnen om jag ständigt gått och retat mig på dem och fått dumma kommentarer av dem för att de inte gillade mig, hur förälskad jag än är i deras pappa så hade jag inte velat ha det så och han hade inte velat utsätta dem för det. Så jag undrar hur folk i den situationen tänker? Någon här kommenterade att hon såg sin nya sambo som "sitt privatliv" och att han inte behövde vara en del av barnens liv - ??? låter lite schizofrent för mig, hur delar man upp sitt liv i två delar när både han och barnen bor under samma tak?
Vi är väl alla olika... Folk som alltid har rätt är härliga...
Och ja långkalsong det är väl så att du "vill" ha det så här, du accepterar att varannan vecka av ditt och bonusens liv är jobbig, du har valt att stanna kvar ändå. Min sambos ex-fru valde att stanna med sin nye man fast barnen tycker mycket illa om honom, så nu har de alla valt att bo hos oss på heltid istället, hennes val har alltså gjort att hon i princip förlorat sina barn och barnen känner sig övergivna av sin mamma. Det behöver ju inte alltid vara så illa, men jag tycker att det är konstigt att man som förälder tycker att det är okej att barnen går omkring och mår dåligt i en relation men en ny partner. En ny man/fru går ju att hitta men man kan inte bara sluta vara förälder till sina barn. Inga förhållanden är nånsin perfekta men du kan ju läsa om en del bonusbarn här och deras berättelser om hur jobbigt de haft det med en bonusförälder som inte tyckt om dem, det är viss skillnad mot att bråka med en riktig förälder. Du pratar om att du har valt din partner fast han inte är perfekt, ja det är ditt och din partners val men har barnet fått någon chans att välja?
Vi tänker uppenbarligen helt olika, du borde kanske tänka på någon annan än dig själv...