Anonym (undrande) skrev 2012-10-12 01:44:05 följande:
Snälla, ta inte illa upp nu. jag är bara "nyfiken" på en sak. jag kan sitta här och läsa och bara gråta och gråta och gråta! Men så nästan alla skriver ungefär " nu är det 3 veckor sedan vi förlorade vår dotter".. "nu dog mitt barn för en vecka sen" osv. Kan man verkligen ta sig upp och skriva om det när det gått så kort tid? för mig känns det som hade jag förlorat min dotter, då hade mitt liv tagit slut. det finns inget mer. jag hade inte ens kunnat skriva, uttala eller tänka orden att hon är död. och detta är inget mot någon sdpeciell jag bara undrar. för det kanske nte är så som jag tror? man kanske visst orkar skriva om det så "lätt" efter en vecka?.. =/
Gudarna ska veta att det inte är lätt någonstans! Anledningen till att jag skriver överhuvudtaget är pga att jag söker någon liknade historia för att kanske stilla lite frågetecken som snurrar som jävular i huvudet.
När min dotter levde kunde jag inte alls tänka mig att något skulle hända henne, att hon skulle bli skadad, bara tanken gjorde mig knäpp. Och att förlora henne kunde jag inte ens kunna tänka mig. Jag va bestämd på att om det nu skulle ske så hade jag inte överlevt. Skulle lämna alltihopa och bara försvinna, ordagrant. Men så kom den dagen, och jag bara föll pladask i en chock som heter duga! Den kan man inte förstå om man själv inte förlorat ett barn. Just då, i den stunden har man inget annat än en överlevnadsinstinkt i huvudet. Man blir allt annat än sig själv. Chocken släpper sakta men säkert lite då och då och man bearbetar saker och ting i tur och ordning. Nu kanske det låter som att det är lättare än man tror men det är tvärt om. Nu talar jag för mig själv och inte hur "alla känner som förlorat ett barn" sen kanske andra känner som jag, det vet jag inte. Jag reagerade helt annat än jag trodde. Jag har blivit en bättre människa (mot andra) än innan och tänker på alla liv överhuvudtaget.
När jag läste denna tråden efter några månader så kom jag inte ihåg ett smack av vad jag skrivit, fast jag själv skrivit den. Visste bara att jag skrivit den. Som sagt, man blir väldigt "konstig".
Som vissa som tror att man bara ska ligga och gråta och sen att det blir mindre och mindre ju längre man bearbetar det och lättare och lättare med tiden tror också helt fel. Det kommer i vågor vissa stunder mår man bra och sen kommer det vågor. Dom vågorna som väl kommer(ibland mindre tätt än andra) skulle jag inte skicka över min värsta fiende. Nu har det gått 1år och 8 mån och jag ligger fortfarande och gråter på kvällarna som att det vore förra veckan det hände. Saknar henne så jag går sönder och min högsta önskan är att hon har det bra där hon är nu <3