Hoppas Evelinas, Coriander och Marlin fått sina bebisar nu!! 
Hejahejaheja! Trodde jag skulle vara kvar sist i tråden 
Vi ses i andra tråden
Grattis Coriander!!
Tråkigt med din traumatiska förlossning. Hoppas du kan få bearbeta den på något sätt!
Härligt att mannen är så hjälpsam och glad
Ska försöka berätta om min förlossning, det var så mycket och sånt kaos så skulle jag skriva allt skulle jag få sitta i timmar, försöker hålla mig kort, men det kommer bli riktigt långt ändå, hoppas nån orkar läsa…
Slemproppen gick rejält på lördagen 31/4 17:45. Fick molvärk under kvällen, som förvärkar. 01:15 på natten till söndagen 1/4 kom första riktiga värken, ingen tvekan om att det var på riktigt. Hade värkar hela natten, oregelbundna, kunde inte sova pga smärtan. Lyckades sova nån timme på fm sen. Värkarna fortsatte hela söndagen, oregelbundna men gjorde mer och mer ont. När jag hade haft värkar i 23 timmar och dom fortfarande inte blev regelbundna men gjorde allt mer ont ringde jag till förlossningen och fick komma in på kontroll. Jag var öppen 1 ynka cm. Fick brikanyl, sömntabl och morfin så jag kunde få sova.
Värkarna fortsatte på morgonen den 2/4 men inte lika smärtsamma. Vid 13-tiden fick jag en ballong insatt och läkaren förklarade att BM skulle dra i den ungefär 2ggr/h. Efter ca 1 timme (BM hade inte hunnit dra i den en enda gång) så åkte den ut. Både jag och BM trodde nog inte att den hade blivit satt ordentligt men jag var faktiskt öppen 4cm!! Blev så himla glad!
Värkarna fortsatte och gjorde så satans ont. Till slut kom dom så tätt att jag inte fick någon vila alls emellan, när den ena värken var slut kom den andra efter bara några sekunder. Här i från är allt som i ett töcken. Provade lustgas, mådde lite illa av den men tog den ändå. Efter vad som kändes som en evighet bad jag om EDA. Fick den och kunde äntligen få vila. Kände värkarna, att det tröck, men gjorde inte ont. Men snart började dom göra ont igen. BM sa att nej du bara känner trycket, varpå jag sa nej det gör ONT!!! Jag fick en extra påladdning och det blev bättre igen. Men snart började det göra ont igen.
Under allt detta damp bebisens hjärtljud emellanåt, prov togs från hans huvud 2ggr och visade att han inte mådde bra. Kl 23 var jag fortfarande bara öppen 4cm, INGENTING hade alltså hänt. Då togs beslutet att det fick bli akut snitt. Jag blev så himla ledsen.
När jag skulle snittas ville jag absolut vara vaken så fick mer bedövning, EDAn hade tagit snett så vid det här laget hade jag galet ont på vänstra sidan och bortdomnad i hela höger lår. Fick ligga lite lutat så bedövningen skulle ta mer på vänster. Snittet började och jag var rädd, har ju sett ett kejsarsnitt och vet hur brutalt det är, dom sliter och drar som bara den! När dom skulle börja få ut bebisen gjorde det rejält ont upp mot naveln och nere vid typ slidan, eller vid blygdbenet. Personalen var fantastisk och narkosläkarn sa att han kunde söva mig om jag ville men jag hade bestämt att jag åtminstone inte skulle missa hans ankomst! Micke var fantastisk och höll mig i handen, narkos-ssk höll i andra handen och jag försökte andas genom smärtan. 00:09 kom Anton och skrek på en gång! Så underbart!! Vi bara grät av glädje! BM kom fram med honom så jag fick pussa på han innan hon och Micke gick och vägde mm. 3390g och 51cm.
Jag fick åka till uppvaket medan Micke och Anton åkte till BB. Fick vara på uppvaket 3 timmar, sov nästan hela tiden men känner mig så besviken och snuvad på dom timmarna.
De kommande 2 dagarna hade jag sån fruktansvärd smärta i op.såret, var helt drogad på morfin, kunde bara ligga på rygg i sängen, personalen fick hjälpa mig med ALLT (inte kul att behöva få hjälp att bli tvättad i underlivet). Andra dagen var jag så borta av allt morfin att både jag och Micke blev riktigt rädda, jag var inte mig själv längre. Vågade inte hålla i Anton, kommer ihåg att jag sa till Micke att vad jag än säger så ge inte Anton till mig, jag kommer tappa honom. Då bestämde vi oss att nu blir det inget mer morfin hur jävla ont det än gör!!
Dagen efter, alltså torsdagen den 5/4 (hade inte tagit morfin sedan em/kväll 4/4) så började det vända. Jag kände igen mig själv igen, Micke också. Min mamma fick komma på besök (egentligen får inte anhöriga komma på besök men vi fick dispens). Jag kom upp och fick hjälp att duscha och kunde sitta lite i rullstol. Personalen var helt underbar och fantastisk hela tiden, de var också rejält oroliga för mig. Har aldrig vart med om så bra vård!
På lördagen bestämde vi oss för att åka hem, personalen tyckte vi skulle stanna ett dygn till för amningens skull men vi orkade inte vara kvar längre, längtade hem så mycket.
Amningen har varit jättekämpig, i lördags 7/4 var första gången jag kunde amma på riktigt. Innan hade jag ingen mjölk, lite lite råmjölk bara, men inget han blev mätt på så han fick ersättning. Sen har han svårt att få tag, men vi kämpar på, använder amningsnapp för det mesta men försöker öva utan också för det är väldigt besvärligt med dom där jäkla napparna!
Anton är så snäll! Han äter, sover och bajsar. Gnäller aldrig förutom vid matning, han blir arg och frustrerad vid bröstet, och kan ligga och amma 45-50min utan att bli nöjd så vi måste ge ersättning ibland också efter amning för att han ska bli mätt så det är riktigt jobbigt, speciellt på nätterna då han äter som mest.
Han är i alla fall den finaste unge världen!! Min lilla älskling! Hur jobbigt allt än har vart och fortfarande är så finns det ingen jag Fälskar så mycket som honom!
Det hela började med värkar ons 28/3 . Hade vetat sedan lördagen att jag var öppen drygt 1cm o va mogen.
Vi åker in kl.6.30 den 28/3 är då öppen lite mer än 2 cm, får åka hem och som de så ut o gå, gå i trappor men också äta o dricka. Värken tilltog runt 12, vi hann äta lunch, åkte ner igen vid 13.30 tiden var då öpen 3cm men fick välja om vi ville stanna eller hem o vila o äta, vi åkte hem. Men väl hemma tilltog värkarna väldigt mycket och jag märkte ganska snart att det här skulle jag inte fixa utan ngn smärtlindring så vid 18 åkte vi in i igen. Var öppen 4cm och ett tag till klarade jag mig med profylaxandning. Hade gåstol till hjälp vilket va jättebra att luta o tynga sig över i värken.
Sen använde jag lustgas ett tag och det var riktigt bra. Men så småningom behövde de höja döden men jag tyckte inte det hjälpte utan blev lite för borta så jag bad om Eda när smärtan va så pass att jag inte riktigt kunde hantera de. Eda'n va helt underbar! Från en smärtnivå på 10 av 10 ner till 1 på bara några minuter! Jag var helt plötsligt tillbaka och kunde skratta, äta lite, dricka och vila upp mig inför själva utdrivningsfasen.
Var öppen 5cm vid insättning av Eda och en timme senare 9cm så det gick sjukt fort men BM förklarade att det var för jag kunde slappna av efter jag fått Eda.
Sen tog utdrivningen 45min så det gick fort och det var en helt annan smärta då, visst gjorde det ont men hanterbart o när han nästan va ute så spände och sved det men då fick jag turbokrafter i varje värk och kryte som tusan o fokuserade totalt och det tog 5 krystvärkar sen va han ute! Ändå låg han lite snett med huvudet så det var lite svårare o han har precis som efter en sugklocka på huvudet men den försvinner inom en månad o han har inte ont av den.
7h tog förlossningen så det var bra för att vara första ggn, spräck bara lite fick sy 3 stygn men de kände jag inte eftersom William då låg på bröstet och vi bara njöt!
Helt obeskrivligt o kärlek direkt!
Knappt 1 dygn gammal
Jasså tråden lever 
Ge mynneja och lilla Alfred en tanke idag, han skulle fyllt 1 år idag, marsgruppens ängel