IVF/PGD väntar på eller är igång

Hej alla!

Jag hakar på här.  Ska till Huddinge för samtal om två veckor. Ska göra IVF/PGD. Jag har en translokation som orsaker svåra missbildningar och där med oftast missfall.

Usch, jag är helt förstörd av alla turer kring att bli med barn. Har vetat i 4-5 år om min translokation och försökt bli gravid i två år. Ändå måste jag gå igenom tre dokumenterade mf på raken innan jag har rätt till remiss. Nu har jag varit gravid 4 ggr och är helt psykiskt slut! Inte bara pga missfallen och att ALLA kompisar och släktingar i fertil ålder får/väntar barn just nu utan också för allt strul vid läkarna.

Jag är så trött på att rusa till barnmorskan för att bevisa min graviditet med ett test, vänta på missfall, börja blöda och ligga i gynstolen med pågående missfall och behöva titta på ultraljudsbilder på bebisar på väggen. Olika läkare varje gång, läkarstudenter som också ska va med. Min elaka svärmor som vid senaste missfallet frågade mig vad jag väntat mig.

Är 34 år och först sa de att jag inte får va äldre än 35 år och att jag ju inte får göra PGD på egen bekostnad. Sen sa de att det var fel, gränsen är 40 år. Remissen som kom bort, hamnade i fel kö, sen fick jag ett brev om att remissen inte räknades och jag skulle kontakta min läkare om jag ännu var intresserad av att göra behandlingen. För att sedan få ett telefonsamtal där de sa att det blivit fel i förra brevet.

Remissen skickades i mars i år och först nu ska vi på samtal, sen kan det ännu dröja 3-12 månader innan vi är igång.

Fan, jag är helt slut! Har inget förtroende alls och undarar om det kanske inte är bättre ändå att fortsätta försöka på egen hand. Det är väl ändå bara runt 20% chans att det fungerar.

Idag kom dråpslaget, en kollegas fru som är 42 år och kämpat i många år för att bli gravid är nu höggravid med barn nummer två på två år. Inget IVF där inte. Livet är så jäkla orättvist!!

Nu har vi varit på Karolinska för samtal om IVF/PGD. Känns bra, men hoppas för mycket vågar vi ju inte, är trots allt bara 20-30% chans att det blir något. Vi beräknas vara igång i vår och då har det gått ett år sedan remissen skickades. Alla pratar om att IVF är en sån stor resa men just nu känns det faktiskt mycket enklare att gå igenom än alla dessa missfall och månader av ångest och väntan på missfall samt all sorg efteråt. Fick prova att ta spruta i magen och fast jag är lite spruträdd var det verkligen ingen fara.

Något som kom upp var hur vi ställde oss till att sätta in två ägg och därmed chans på tvillingar. Spontant känns detta som en jättebonus, men jag känner mig så dåligt påläst om risker med tvillinggraviditeter. Är risken stor att bara en klarar sig? Hur hade ni tänkt?

Hej! Det var ett tag sedan jag skrev. Har ett kromosomfel och har därför genomgått flera missfall senaste två åren.

I fredags ringde de från Huddinge och sa att det blir vår tur med IVF/PGD efter jul!
MEN! I går plussade jag! Vet att jag har lätt att bli gravid men hitintills har det ju aldrig gått vägen. Så nu är det som vanligt bara att vänta och se.

Tack för gratulationerna! Är nu i v 7 och ska på VUL på onsdag. Konstigt nog är jag inte alls speciellt orolig, antingen har jag lärt mig leva med ständig risk för missfall eller så undrar jag hur många gånger man kan ha otur att få MF.

Denna gång har jag iaf mycket grav. tecken..dödstrött, hungrig dygnet runt, irriterad, molvärk och diffust illamående.

Det jobbiga för mig är inte bara missfallen utan att så ofta vara gravid med allt vad det innebär (jag sover dynget runt och går upp minst 5 kilo varje gång), kroppen är helt i olag och hinner aldrig riktigt komma i form igen förren det är dags igen

Usch, väntan är jobbigt och går det bra slutar inte min väntan förren jag fått svar på moderkaksprovet i v 14-15..

Hej alla igen

VUL för snart 2 veckor sedan gick bra, jag såg ett litet hjärta slå och allt var normalt. Fick gråta mig till att få ett nytt VUL efter två veckor, alltså på onsdag. Det är så otroligt psykiskt påfrestande detta, varje gång jag går på toaletten vilket väl är en gång i timmen förväntar jag mig att det ska komma blod.

Men i denna gravifitet har symptomen varit fler och starkare, har tom mått illa, men jag vågar ändå inte tro. 
Vet inte riktigt hur jag ska kunna ställa in mig för VUL på onsdag, det känns inte som om jag är kapabel att få ett friskt barn. Är i v 9 Och så är det snart jul..

Allt är bra här, men jag frågar mig ständigt hur länge till det får vara bra.

Är i v 12 nu och bebisen växer som den ska, har aldrig kommit längre än 8-9 förut. På måndag ska jag ge mig ut på en 19-timmarsrresa för att göra moderkaksprov, sen är det tre långa veckor innan jag vet om det blir bebis eller abort.

Hur hanterar man att inte veta i fyra långa månader?