Hur är en skolavslutning? Ni lärare?

Varje barn är unikt men just själva skolavslutningsdagarna i sig blir ju till slut en i raden tycker jag. Fast om man har haft en klass i flera år så kan det kännas ganska vemodigt att lämna dem.

Skolavslutningar tycker jag personligen inte är någon höjdare. Jag har inga minnen av skolavslutningar att tala om överhuvudtaget. Mest något som ska göras. Allt vettigt har redan sagts, alla farväl redan tagna och eleverna vill egentligen bara ha sina betyg och gå hem . Jag har jobbat drygt 10 år som lärare på högstadiet. Självklart är varje barn unikt och jag har inga problem att komma ihåg alla de elever jag har haft.....och kommer ihåg dem väl . Har träffat många av dem senare i livet också. Minnen har jag gott om från terminerna.....men skolavslutningar just.......det är något som är rätt bleka tillställningar skulle jag säga . Släppa iväg nior kan så klart kännas lite vemodigt......men samtidigt ofta rätt självklart......vi är färdiga med varandra, de är redo att gå vidare i livet .

Jag arbetar på högstadiet och för mig är skolavslutningar alltid lite vemodiga när de nior som man har undervisat i tre år slutar. Det är dock skillnad att säga adjö till de elever som man bara har undervisat jämfört med de elever som man har varit mentor för.

Samtidigt är avslutningar just ett avslut, för både eleverna och jag känner att vi är färdiga med varandra och att det är dags att gå vidare. Jag brukar beskriva mitt jobb som 2,5 års slit och ett halvårs belöning, man släpper iväg eleverna när relationen mellan oss är som bäst och när de har nått som längst kunskapsmässigt.

Jag kan inte säga att jag kommer ihåg alla elever som jag har undervisat, men vissa har gjort ett större avtryck än andra och jag kommer ihåg alla som jag har varit mentor för och har även träffar på dem senare i livet samt varit gäst på deras studentmottagningar.

För mig är en skolavslutning aldrig rutin och en i raden och om jag någon gång skulle känna så kommer jag förmodligen att sluta arbeta som lärare för då innebär det att jag har slutat brinna och engagera mig i eleverna.

puffa

Vi har en mkt duktig och engagerad musiklärare och många duktiga elever, vilket brukar innebära att det med full orkester (elgitarrer, bas, keyboards, trummor osv) spelas upp ett antal rock/pop-låtar i idrottshallen. Det är vanligen elevens val-musik-eleverna (och de är många!) som står för uppförandena, men ibland är det en klass som repat in ngn låt och ofta så har vi elever som på egen hand har förberett något. En del av våra elever är så duktiga så att man verkligen får ståpäls av att höra dem sjunga/spela.

I flera år hade vi lärare också en orkester som till stående ovationer (rara ungar ;) spelat Life is life och Living next door to Alice etc :) Nu de sista åren har detta tyvärr inte hunnits med (ingen av oss kan ju eg spela ngt instrument, så det tar ju rätt mkt tid i anspråk att träna), men istället så visade sig vår nye rektor vara riktigt musikaliskt begåvad! Istället för ett tal så sjöng han en egenskriven text till Summer of 69 och spelade gitarr till.

Varvat med dessa musikframträdanden är det avtackning av elevrådet och friendsarna och i år kom Rotary och delade ut ett pris för Bästa kompis och Bästa utveckling i matematik. Sen så brukar det avslutas med att alla står upp och sjunger Den Blomstertid tillsammans.

Efter detta är det samling i klassrummen där vi fikar och delar ut betyg. Sedan brukar det vara kramkalas i uppehållsrummet då ju 9:orna gör sin sista dag på skolan. Det sista vi lärare gör att vinka av bussarna, då brukar klockan vara runt 11.

Jag tror faktiskt inte att det är ngn av våra ungar som tycker att våra skolavslutningar är waste of time!

Haha, när jag läste igenom de övriga svaren lite noggrannare så insåg jag att jag snarare skulle ha beskrivit *min* upplevelse och inte själva skolavslutningen i sig!

Minns den gången jag och min kollega stod uppe vid bussarna för att vinka, vi försökte att se tårögda ut som våra andra kollegor, men i själva verket var vi SÅ lättade över att slippa vara mentorer för just denna mer eller mindre labila styrka längre ;D

Men i annat fall så är det rätt vemodigt, 9:orna har hunnit bli himla mysiga.
..  Fast tre år är rätt lagom ändå.

Och med FaceBook så har man ju möjlighet att på lagom avstånde följa vissa av dem vidare i livet, det är lite kul!