Mitt barnbarn förvägras mig.

Jag har försökt. Men det som framgår är att jag förtjänade att bli behandlad som skit under uppväxten då jag var ett så jobbigt barn. Det är mitt fel.

Jag inser att min mor skrev det här inlägget enbart för att jag skulle få läsa det. Det gör mig arg och ledsen att hon fortsätter använda sig av dessa metoder.

Jag kommer anmäla om du fortsätter ringer, skickar sms, brev eller kommer och ringer på. Du är inte välkommen på något sätt.

Ja, jag har fått diagnosen i vuxen ålder.

Tydligen ansåg min mor att det var rätt att misshandla mig både psykiskt och fysiskt under uppväxten. Troligtvis försökte hon få mig så lite som min pappa som det bara gick. Problemet är att jag är väldigt lik min far både till utseende och sätt.

Jag är övertydag om att min mor är sjuk på något sätt. Kommer inte träffa henne eller lämna dottern hos henne.

lilla barnbarn ? hur gammal är hon om hon uttrycker sig att du inte får träffa henne eller är det föräldrarna? , jag ser hennes ålder kanske över 8 år,är det barnbarnet som säger så skall du inte ta åt dej. barn med adhd kan säga saker utan att mena det dom gör det är en del av adhd eller agera på ett sätt utan att förstå vad som händer efteråt. .om du vill skicka saker ordna i så fall med föräldrarna ett sparkonto till" barnbarnet" o sätt in lite pengar när du känner att du kan. eller  prata med barnbarnets mamma/pappan hör efter om barnbarnet vill ha ngt speciellt eller  hört om barnbarnet har sagt "jag vill ha en ex ny jacka eller leksak, sätt in en del av kostnaden på ngn av mammans/pappans konto så blir du en del av de du ger till ditt barnbarn då får du ändå ge ngt. men då krävs det att man litar på varandra när de gäller bankkonto nr å sånt . då kan föräldrarna säga ex det är från oss å farmor/moromor.

Jag blir förundrad över alla som tycker att en mormor ska få ha kontakt med sitt barnbarn helt oavsett vad hon gjort mot sitt eget barn. Nu är hela min egna familj helt underbar så jag har ju inte det problemet. Men jag kan ändå inte förstå varför en del anser att blodsband och dess relationer är så viktiga att en psykisk och fysisk misshandlad mamma minsann ska ta sitt barn till den person som misshandlade henne "för barnets skull" bara för att den personen råkar vara mamma/mormor. Det är ju fasen ännu värre än om det varit tex grannen. En förälder ska inte göra illa sitt barn!

För mina barns skull hade jag hållt mig långt därifrån. Jag hade inte riskerat något alls. Stå på dig ts. Du bestämmer själv över ditt barn, och det är ju tydligt att det inte har något med konstiga idéer från din sida bara, eftersom barnet får ha kontakt med alla andra släktingar.

Det behöer ju inte vara något som hänt nu.
Det kan ju vara så att ts tänkt som många gör,(även misshandlade barn) "mamma är ju ändå mamma, mormor är ju ändå mormor", förträngt det som hänt eller snarare hoppats att det förändrats. Låtit mormor träffa barnbarnet och sedan insett att mormor inte alls förändrats, allt är likadant som det alltid varit och upptäckt att hon mår jättedåligt över att lämna sitt lilla barn hos mormor och alltså avslutat all kontakt.
Jag ser inget konstigt i det alls. Hon gav mormor chansen. Mormor tog den inte.

Ibland hjälper det inte att förklara varför eftersom den andra inte förstår ändå och bara tycker synd om sig själv och att det är fel på alla andra hela tiden. Man förklarar inte för det finns ingen mening med det. Jag vet hur det är, har en totalt disfunktionell familj där det egentligen bara är mamman som är knäpp. Mina barn kommer heller aldrig få träffa sin mormor och den dära mormoren kommer aldrig få veta varför, den enda skillnaden här är väl att mormoren vill veta varför, men jag ser det som överflödig information. Man väljer vilka man själv och ens barn ska umgås med och det gäller även diverse släktingar. Man skapar sig ett nytt liv med ny "familj" där de som bara förstör ens liv inte ingår, vilket jag anser vara mycket klokt.

Jag blev psykisk misshandlad under min uppväxt, under vissa perioder var det även materiell förstörelse. Och mina syskon råkade värre ut. Jag är 30 år och inser nu hur fel det var. I vissa perioder i mitt vuxna liv har jag inte ens haft ett enda minne av någon form av misshandel på mig som liten. Och i vissa perioder kommer jag ihåg men anser att de var inte så farligt. Men nu är jag på väg att bryta kontakten men det får gå långsamt.

Tjoho.

Den här tråden som hade sådan potential.

Så dåligt