Mitt barnbarn förvägras mig.

Ledsamt. att försöka prata med svärsonen kanske kan fungera? Så att du i alla fall får en förklaring?

Har din relation till din dotter varit dålig länge ... i så fall kanske det är det som ligger i botten. 

Vi trodde att vår hopplösa relation till min svärmor inte skulle drabba barnen. De borde ju få ha en farmor ... ett resonemang delvis grundat i att jag älskade min farfar - som var världens gulligaste mot mig, trots att han (som jag senare fick veta, det visste jag ju inte som liten) misshandlat sina egna barn mycket svårt.

Vi borde dock ha pratat med barnen om saken. DE trodde nämligen att det var för min mans skull som vi umgicks, så att HAN kunde få träffa sin mamma.

Ett stort antal sommarveckor spenderades alltså tillsammans med någon som ingen av oss förstod sig på eller trivdes med. Troligen var det inte roligt för henne heller - hon vill bara "göra som alla andra", jag tror inte att hon tycker om oss alls. 

Vi har gjort otaliga försök att prata ut, hitta en medelväg osv. Det har inte gått. Alls.

Och med all respekt ts, eftersom du uppenbarligen tycker att allt beror på att din dotter utan anleding alls mobbar dig, och detta inte alls är fallet, så skulle ni möjligen kunna gå i gemensam terapi men jag tror inte att din dotter vill - och du skulle troligen inte ställa upp heller. 

I det läget är det kanske trots allt bäst att inte ha kontakt.

Ts, om ditt barnbarn har andra önskemål kommer hon så småningom att kontakta dig. Du kan ju också skriva brev till henne, om du vill. Det har du rätt att göra så länge hon inte ber dig låta bli (tror jag - post är personlig och brev till henne är inte brev till hennes föräldrar) . Så länge breven inte innehåller något olagligt,  förstås.

Mitt personliga råd skulle dock vara: Låt bli.

Till ts dotter: Räkna inte med att andra tar dig på allvar. Folk vill inte att det ska "vara så illa". Min mamma var heltokig när jag var liten, en gång försökte hon strypa mig ... och ingen trodde på mig. Bara DU vet vad som hände och vad som inte hände, så du måste fatta dina beslut själv. 

Notera att ts inte ens försöker försvara sig. Jag misstänker att tråden inte alls gick som ts ville. Eller också är hon nöjd med att ha lockat in sin dotter i debatten. Du kommer inte från en problemfamilj, antar jag.
Det är mycket möjligt att ts valde att misshandla ETT barn, just denna dotter, men inte sina andra barn. I så fall har ju dottern växt upp med "det drabbar bara mig, det är mig det är fel på". Och då är dotterns logiska förstahandsuppfattning kanske att mamman är ofarlig - mot andra.

Jag har erfarenhet av fenomenet, en familj jag inte vill peka ut här, där ALLT var det ena barnets fel och INGET det andra barnets fel oavsett vad som hade hänt. Om det mobbade barnet kom hem med bra betyg hette det: "Jaha - tänk vad du hade kunnat få för betyg om du hade ansträngt dig lite!" och om syskonet kom hem med samma betyg hette det: "OJ vad du är duktig! Med sådana fina betyg kommer du att gå långt!".
I just det här fallet handlade det enbart om psykisk misshandel men det är illa nog.
När mamman är den pådrivande parten är det ofta ETT barn som singlas ut. 

Barn försvarar ofta sina föräldrar. Även i vuxen ålder.

Mina föräldrar t ex lät mig bo hos farfar, som misshandlat min pappa under hela hans uppväxt. Och hos morfar, som en gång slog min mamma så att hon fick ligga på sjukhus i fem dagar.

Många misshandelsoffer tar på sig skulden i många många år. Ibland livet ut. 

Som sagt, så var det i alla fall inte med mina föräldrar. Trots att båda blivit ruskigt behandlade (se mitt förra inlägg) så fann de det lämpligt att låta mig bo hos förövarna.

Känner flera familjer med samma struktur så jag tror nog visst att många även i vuxen ålder tror att misshandeln/övergreppen bara gällde dem. Det handlar knappast om sunt förnuft.