Anonym (effie) skrev 2011-06-12 17:23:17 följande:
Ja, kom igen FL!
Jag känner inte att jag kan ge dig en bild av hur läkarkåren ser på attraktion läkare-patient. Mycket av sitt förhållningssätt får man skaffa sig själv när det gäller fenomenet patient-lärarrelation.
Man blir ansvarig för sin egen mognadsprocess. Utbildningen har ju länge varit fokuserad på prekliniska och medicinska kunskaper och jag kan tycka att det överlag finns en tradition av att be folk att hoppa i/kasta i folk och låta dem lära sig simma bäst de vill och förmår på egen hand. Vissa har bra egna resurser, vissa träffar inspirerande förebilder som kommer med god feed-back och kloka tankar på vägen. Men jag tycker nog att de föesta lämnas påfallande ensamma. Nu har ju läkarutbildningen ändrats ganska mycket de senaste femton åren så jag vet ju inte hur dagsläget ser ut. Jag gissar att det är olika på olika utbildningsorter. Någon sammanhållen syn finns nog inte.
Samtidigt tror jag ändå inte att det är ett enormt problem med just attraktionsbiten men nog borde man prata mer om
professionalism och ge handledning i hur man hanterar situationer och känslor redan under grundutbildningen. Mer medicinsk psykologi i utbildningen och kontinuerlig handledning som uppmärksammar unga läkare på sina egna känslor, reaktioner och sitt mående under de första yrkesverksamma åren tror jag skulle vara bra.
Varför det inte verkar vara en så vanlig företeelse med attraktion har jag funderat på under dagen idag. I en del fall finns det säkert och
förtigs eftersom man ändå under utbildningen tydligt får budskapet att det är oetiskt att agera på det. Vad de som råkar ut för det gör av sina känslor vet jag inte. Men sen tänker jag att själva patient-läkarrelationen, det mått av distans som finns och att man har en så
diagnosfokuserad eller handläggnings-/lösningsfokuserad interaktion utgör någon sorts vaccin. Som du då själv var inne på med att det är skillnad på att
följa någon som person och använda sig av sin egen personlighet i behandlingen för att patienten ska komma framåt med sig själv som person respektive att
följa någon som bärare av ett sjukt hjärta där man i första hand pratar om hjärtat men också använder sig av sin person och beaktar den andras person, personlighet, upplevelser och förutsättningar.
Jag undrar om inte patienter också ofta skyddar sig själva i mötet med en läkare eftersom de ju inte är vana vid att ha en främling som kommer dem så fysiskt nära på så ojämna villkor. Som jag var inne tidigare på så tänker jag ju också att man som läkare lärt sig ett sätt att hantera att man bryter så många tabun (någonstans att man "skyddar sig själv") där man på ett eller annat sätt
stoppar undan sig själv. Resultatet av det senare kan bli bra men kan för vissa (för många?) leda till så pass mycket distans att läkaren känns väldigt
distanserad och otillgänglig. För mig skulle det vara ett handlikapp och en försvårande omständighet i mitt jobb och därför var det viktigt för mig att påpeka att värme och närvaro är viktiga för att det ska bli bra, både sett till patientens upplevelse och
effektiviteten i diagnostik och behandling.
För mig finns också någon sorts
guilt by association i att jag i de lokaler och i den yrkesroll jag hanterar bajs, kiss, kräkningar, slem, död, tårar, att ta på unga/gamla/smutsiga kroppar inte kan tänka sexuella tankar eller alltför privata tankar. Vad gör yrkesrollen med en som person när man kliver innanför sjukhustes dörrar? Hur tillskansar man sig den på ett djupare plan?
Kommer man som privatperson till en allvarlig olycka fungerar man sämre och tar det hårdare än om man kommer i arbetskläder och i sin yrkesroll. Varför? Vad är det egentligen yrkesrollen gör och hur?
Det här blev mer osammanhängande än det var tänkt men jag försöker heller inte redovisa hur det är utan olika saker som jag tror kan spela in.
Effie, du har mycket klokt att säga i den här frågan tycker jag. Tack för att du delar med dig! Själv känner jag att jag inte riktigt tänkt så långt att jag har så mycket att komma med men så fort jag har något intelligent att säga så lovar jag att dela med mig
Så länge ska jag försöka sammanfatta och kommentera de aspekter du lyfter fram som kan spela in:
1. Att läkarna blir ansvariga för sin egen mognadsprocess och att man borde prata mer om professionalism och ge handledning i hur man hanterar känslor: Gör ni inte det i tillräckligt stor grad under utbildningen alltså? I vilken mån har läkare handledning?
2. Att det förtigs därför att man lärt sig att man inte får agera på det. I så fall tycker jag man gör ett misstag i att tiga om det. Tigandet kring attraktion är säkert något som förekommer inom flertalet vårdyrken men jag tror att risken är större just att man agerar på det om man inte talar om det öppet i handledning eller med kollegor. Genom att tala om det så kan man ju reda ut sina känslor och varför dessa väcks med just denne patient och tala om hur man i fortsättningen ska behålla sin professionalism men också värme och närvaro med patienten. Dessutom tror jag att hemlighållandet i sig kan öppna får fler snedsteg.
3. Diagnosfokuserad/lösningsfokuserad interaktion: Ja, det kan ligga något i det. Min erfarenhet är dock att jag ger mer av mig själv och hamnar på en mer "jämbördig" nivå i en sådan relation, vilket kan bli problematiskt.
4. Att följa någon som person eller att följa ett sjukt hjärta. Jag undrar också om det påverkar relationen. Rimligtvis borde det göra det men hur? Just det som du skriver tror jag har betydelse, att man har ett fokus som kanske är en fysisk åkomma och inte psyket. Kanske möts man på ett annat sätt då?
5. Ja, eftersom patienten kommer till läkaren och verkligen blottar sig under starkrt ljus så kan det säkert vara så att patienten skyddar sig själv. Intressant infallsvinkel!
6. Engagemang/värme och effektiviteten i diagnostik och behandling. Det är så oerhört viktigt att läkaren lyssnar och frågar och är ödmjuk så att patienten verkligen får berätta om sina problem så att det inte blir fel diagnos. Hur ser erfarenheten ut hos patienterna? Brukar de uppleva att läkarna har ett sådant öppet och lyssnande förhållningssätt eller att de drar för snabba slutsatser och inte har tid att höra hela historian? Ang. behandling så håller jag med om hur viktigt det är att förmedla värme och tro på metoden, annars fungerar inte behandlingen lika bra alls. Det är en svår balansgång att vara varm och personlig men att inte bli privat (ta för mycket plats själv, berätta ovidkommande saker om sig själv), särskilt som nybörjare.
7. Guilt by association: Ja, det har säkert begtydelse att man jobbar med sådana saker, att det inte alls är associerat med närhet och sex. Så är det ju inte riktigt med psykoterapi, dock inom vissa fält kanske, där man jobbar med klientgrupper som har sådana problem som man inte alls vill se hos en partner, som också kan vara fallet för socionomer. Men att möta någon mentalt och bekfräfta, lyssna och vara intresserad, som i terapi, är kanske mer förknippat med kärlek.
8. Att vara i sin yrkesroll och i rätt lokal: Om man som privatperson hamnar mitt i en olycka så är det kanske inte lika uppenbart vad man har för roll?
