Fattar mig ej på vissa fattiga

Man vill kanske ge sina barn det som andra ser som en självklarhet.

 

Ah så det handlar alltså BARA om att ifrågasätta FATTIGA och inte i stort... intressant.

Intressant att du beskriver att det är horribelt och dålig barndom om fattiga familjer inte har stödfamilj.

Det säger oerhört mycket om DIG som person så jag tror att det är bäst att sluta här innan du gör bort dig helt och hållet.

Lyxfällan är inte speciellt representativt och dessutom vinklat för att vara ett säljande media.
Har du läst några rapporter eller repotage av myndigheter (som inte är beroende av att sälja sina alster)?

DIn läskunnighet måste i alla fall vara sämst, jag skrev ju uttryckligen att det inte var kvällspress...

Men det är fortfarande representativt ör alla i sverige?

Väntar fortfarande svar på frågan jag ställde förut, det ligger någon sida bort så jag tror du bara missat den men det går säkert att svara nu istället.

Hur många av de som figurerar där går på ekonomiskt bistånd?
Kan du ange det EXAKTA antalet?

Bimsan, jag kan förstå vad du vill åt med dina exempel. Att det finns en konsumtionsbenägenhet som inte liknar det man växte upp med. Att när man själv var liten bytte man typ luktsuddgummin. Och generationen innan lekte med barkbåtar och tyckte att vi i min generation var för bortskämda.

Det där ligger i samhällets tillväxthysteri. Den vill jag inte ställa upp på. Samtidigt, så fort man har barn blir det svårt att inte ge dem saker som finns just nu; barkbåtar har inte samma värde som datorspel, osv. osv.

Den strävan och de idealen kan man ha också. Man kan fortsatt vara superkritisk till idén om ständigt konstruerade behov, men i dagliga livet utsättas för konflikter kring dem där ens ideal testas mot en gråskala av olika behov. (Tänk på Moodyssons film Tillsammans...kanske att barnen kom i kläm där, men tanken var fin?)

Idealen ska man ha kvar tycker jag. Jag tycker att man ska ifrågasätta, precis som du gör, ständig tillväxt, ständigt nya prylar. Men man ska också förstå att det är ett samhälle som skapas inte så mycket av de som sitter med existensminimum, utan av de som vill tjäna överdådigt med pengar. Alltså. Jag ser inget ansvar från topparna i samhället, inget tal om att det kanske är dåligt eller har dåliga konsekvenser, att Sverige uppfinner nya design-prylar på löpande band. Aldrig någonsin. Det anses bra, ska uppmuntras. Mer varor, nya nischer, nya märken, senaste grejen, det 

Nu blev det visst mer än en tankevurpa.

Jag ifrågasatte, liksom Aussie, att du anser att en tv-serie är representativ för fattiga i sverige.
Att du anser att jag ska motbevisa dina påståenden är en missuppfattning om hur retorik går till men i och med har du även besvarat min fråga mycket tydligt.

Du debatterar självklart med precis vem du vill däremot trodde jag faktiskt att du inte skulle sjunka så lågt som du gjort. Din förlust.

Det är verkligen en härligt förenkelt bild Tjabba har av verkligheten.

Alla familjer har ett socialt skyddsnät i Tjabbas bärld, eller består av småbarn eller tonåringar som pallar med att fika på påslakanet i parken bara för att de ska "få se" något annat, eller har resurser att ta sig till loppisarna och eller att alla tonåringar pallar med att fattigdomen syns utanpå för det är inte skamligt så det räcker.

Så helt otroligt härligt att anse att inget är omöjligt. Men det gäller förstås alla andra och bara för att man själv ska slippa öppna ögonen för verkligheten ens en liten, liten anings.
Vet du, det är ingen ide att försöka övertyga Tjabba om att världen består av en hel ocean av nyanser av grått.

Den där härligt underbara världen där inget är omöjligt och där alla har vänner och bara småbarn, i den världen skulle alla få leva i, även de fattiga!