aussie skrev 2011-06-04 12:09:50 följande:
Fråga: Går tråden ut på att "lönedumpa" Sverige?
(Tills någon säger emot ser det ut så.)
Jag tänker på ett vidrigt caféjobb jag hade i min ungdom. Man skulle laga 500 sandwichar, 75 räktallrikar och kycklingsallader på tid. Öppna caféet, ta emot leveranser, ställa ut varor etc. Invänta hundratals kilo frysvaror som skulle ner i fryslagret. Cafét var på 4 våningar, man gick upp och ner i en liten spiraltrappa. På 2h 45.
Det var en fruktansvärd stress. Chefen hade testgjort det en gång, och sa: Det SKA gå.
För alla andra tog det dock mer än de 2 h 45 min som man hade betalt för.
Men chefen sa ständigt åt allas liksom passiv-agressiva missnöje: Jag har klarat det på mindre än så. Det SKA gå. Därför får ni inte mer lön än för 2 h 45. Varför ska jag betala om ni sölar, nör jag VET att det går att få det gjort på 2 h 45?
Minns Maja som röd i ansiktet, svettigast av alla, en trind tjej, bröt ihop...hon drog alltid över...det tog fem timmar...men hon försökte. Hon satt sammanbiten på chefens kontor och hennes situation var ju kanske inte den mest hållbara eftersom hon i snitt spenderade ca 15 timmar utan betalning på jobbet varje vecka. Men han hade sin teori klar. "Det kan gå, för JAG HAR GJORT DET".
Lite så är det med allt snack om hur mycket pengar man kan leva på. Denna tävlan i vem som kan vara fattigast utan att känna sig fattigast. "Det KAN GÅ FÖR JAG HAR GJORT DET."
Rent krasst kanske jag vinner, vem vet, men jag är inte ute i syften att sänka socialbidragsnormen för andra.
Jag undrar bara varför vissa är det?
Liksom jag undrade varför chefen på caféet inte kunde se att hans insats (klara alla mackor på en lysande tid) utgick ifrån hans förutsättningar, Majas tid gick utifrån hennes förutsättningar. Ska man börja prata om minuter? Sekunder? Jag hade kunnat matcha chefen om jag fick ta in en elitidrottsman. Kanske hade jag kunnat hitta någon som klarade alla mackor på tiden 2.10? I sånt fall hade det blivit normen. I sånt fall hade chefen kunnat säga "det KAN gå på 2 h 10. Allt därutöver ges ingen lön."
Men det är alltid bra med vissa marginaler för alla inblandade.
Det kanske skulle gå att slimma tiden på caféet ner till 1 h 30, men kostnaden för stress, sjukdom och lägre kvalité skulle göra det ohållbart i längden.
Det kanske skulle gå att slimma socialbidragsnormen, som ju utgör en slags existensminimum-norm i Sverige, och hävda att det FINNS makaroner och korvar som gör att dagsmåltiden bara behöver kosta 4 kronor per person. Men tro inte att det inte får långt värre och större konsekvenser än för dem som måste leva så. Det blir lönedumpning i hela landet. Eftersom det GÅR att överleva.
Jag håller visserligen med dig. Ditt resonemang är helt riktigt, alla har ju inte samma förutsättningar.
Samtidigt känns det ändå som om vi blivit för fixerade vid pengar, och det ena drar med sig det andra. Det ÄR svårt att vara utan pengar när "allmänheten" bedömer ens värde i hur många veckor/år man har råd med i Thailand ...
Människor är sociala djur. Det alla andra gör (eller har), det vill alla göra (eller ha).
Vi behöver inte lönedumpa, men däremot behöver vi skaffa lite förnuft vad gäller vad man "måste" ha. Tycker jag. Det är inte hållbart med ett samhälle där den rent materiella statusen bara går upp upp upp och plötsligt är det inte bara självklart att ha bil, en familj måste ha TVÅ bilar, ALLA måste ha mobiler osv ...
