Fattar mig ej på vissa fattiga

Jag tycker att Aftonbladets blogg lägger ett löjets skimmer över fattigdomsbegreppet. Man ägnar mer tid åt att diskutera dyra extrakostnader för studentfester, man utmålar det som något positivt att belåna sig för nöjesresor, man beklagar sig över att familjen väljer moppe över närinsrik kost osv.

För mig kan det inte vara tal om fattigdom om ord såsom villa, rökning, märkeskläder, moped, körkort, rökning, snusning, bil eller Egypten är involverade någonstans i texten. För mig handlar fattigdom om att ha problem med nödvändigheter såsom bostad, mat, värme, kläder... inte om att ha problem med övrig nöjeskonsumtion.

Det finns två-tre saker som jag anser vara acceptabelt att låna pengar för att köpa: Utbildning, Bostad och under vissa omständigheter bil. Om vi undantar investeringar i verksamhet och sådant.

Utbildning är en investering som öppnar väldigt många dörrar och som man har allra mest nytta av om man investerar i så tidigt som möjligt i livet - därför anser jag att det är vettigt att låna till detta. Bostad behöver man från ca 18 år och framåt, och många gånger är det ett stabilare och vettigare alterantiv att köpa en bostad än att hyra. Bil kan vara okej att låna till eftersom det kan vara en investering som behövs för att man ska kunna få ett jobb. Nu köpte jag visserligen min bil kontant, men det gjorde jag samma dag som jag skrev på anställningskontrakt för att kunna ta mig till jobbet.

Det är ALDRIG motiverat att låna pengar till TV-apparater, elektronik, kyl&frys, mobiltelefoner, nöjesresor eller några andra prylar eller nöjen som man kan leva utan. Spara först, köp sedan, så undviker man problem längre fram.

Barnfattigbloggen talar om 220 000 fattiga barn i Sverige, man skriver att det ska handla om "Det handlar om barn som stängs ute från fotbollsträning för att skorna är för dyra, barn som inte kan följa med på skolresan eller ens äta sig mätta hemma. Är det okej i framgångslandet Sverige?", men samtidigt så använder man definitionen: "För 2008 innebar det 18 600 kronor i månaden för en familj med två vuxna och två barn och 11 000 kronor för en ensamstående med ett barn."

Försöker man alltså på allvar hävda att en familj med 18 600 kronor att disponera har problem med att äta sig mätta, följa med på skolresan och köpa skor? Ursäkta mig, men bullshit. Har man inte råd med mat på 18 600 kronor så skulle jag vilija veta vad pengarna går till. Någonstans gör man i så fall grava ekonomiska felprioriteringar.

När det gäller avgifter i skolan så tycker jag att de ska hållas låga, men att det självklart är bra för barnen att få komma ut på utflykter. Skolorna får ofta feta mängdrabatter och har bra dealer med bussbolag, så att man kan komma undan med en kostnad per barn som man själv inte ens skulle lyckas transportera sig till utflyktsmålet på. Man skjuter sig själv i foten genom att vilja förbjuda billiga och prisvärda utflykter för alla - det är bara att inse att utflykterna är oerhört prisvärda och att det inte är oöverkomligt att spara ihop till några tior.

I ABs blogg får man exempel i kommentarerna från en tjej som hävdar att en matsäck kostar 50-60 kronor. Vad är det för idioti? För 50-60 kronor kan man köpa en portion take away på en restaurang. Vad är det för mat de stoppar i matlådan egentligen? Jag upplever att man med lite planering kan få ihop en redigt bra matsäck för ca 5 kronor. Ett par grova och mättande mackor på hembakt bröd kostar nästan ingenting och frukt och kex kan man fynda billigt om man håller koll på lågprisbutikerna. Man behöver inte skicka med 20 spänn i glasspeng, det finns glassar för under 10 kronor om man nu behöver en glass.

Det jag vill säga är att skolutflykterna självklart kan vara påfrestande på ekonomin, men jag tycker att de är sååå värt det, eftersom barnen får jättefina upplevelser för oerhört lite pengar. Det är någonting som är värt att prioritera. Sedan tycker jag iofs också att vissa skolor kanske skulle begränsa sig lite, det borde räcka mer än nog med ca 50-75 spänn per barn och termin. Det borde man också som familj kunna hantera, även om man går på socialbidrag eller har ekonomiska svårigheter.

Det är inte så svårt att säga nej som det verkar, oavsett anledning. På jobbet har vi t.ex. en fikalista som alla mer eller mindre måste vara med på, man förväntas bjuda avdelningen på fika ca 2 gånger per halvår. Jag vill dock inte delta eftersom jag bantar och det är såklart svårt att säga att det är jobbigt för mig att det är så mycket fika på jobbet - det är fredagsfika, fika när någon börjar, när någon slutar, när någon ska ha barn, när någon fyller år, ibland har vi fika på projektmöten osv. Det är inte ovanligt att det blir 2-3 fika i veckan. Men det är inte alla andra som ska anpassa sig efter att jag känner mig utanför när jag inte kan/vill delta i frossandet - det är min egen uppgift och mitt eget ansvar att stå på mig och käka mina morötter eller tacka nej.

Det är inte så skiljt från att säga nej till vykort från fjärran stränder som man kanske tycks tro. Det är bara att bestämma sig för att jag vet vem jag är och jag tror på mig själv. Jag behöver inte äta deras kakor, jämför mina vykort med deras, odla en finare trädgård än grannen. Det som fungerar för dem fungerar inte för mig, och det är mitt ansvar att leva mitt eget liv, i min egen kropp, på ett sätt som fungerar för min egen hälsa och min ekonomi. Oavsett vilka direkta eller indirekta grupptryck jag utsätts för.

Jag är den jag är och jag duger, jag måste inte jämföra mig med andra hela tiden och jag måste inte spela spelet på deras villkor.

Vad spelar det för roll att du skickade det minst flådiga vykortet? Egentligen? Tror du på allvar att vi som åker till Thailand ibland ser ner på dem som spenderar sommaren i Sverige? Att vi ser er som sämre människor? Det är nog bara fördomar, även om det säkerligen finns en och annan idiot. På båda sidor om fattigdomsgränsen.

Men, so what?

Jag sitter ofta och *liiiiiider* vid fikabordet på jobbet för att det finns ett par sportfånar på avdelningen som alltid ska prata om Matchen. Eller golf. Gud, vad trist att lyssna på människor som pratar sport och golf! De tycker att livet inte är värt att leva utan sport och golf. Jag har aldrig varit det ringaste intresserad av sport och jag bryr mig inte om att de tycker det - jag vet att jag kan leva ett fullgott liv utan sport och ibland går jag till och med iväg när de börjar snacka sport eller golf - om de frågar säger jag att ingenting tråkar ut mig mer än sportsnack. De förstår inte. Det rör mig inte i ryggen. En kille har varit och golfat i Nya Zealand och tycker att det är det bästa han har upplevt någonsin. So what? Vad har det med mig att göra?

Det finns ALLTID människor som pratar om saker man inte vill eller kan vara delaktig i. Det finns människor som inte kan få barns om ändå måste umgås med människor som har barn och ständigt pratar om vad ungarna gör och deklararerar att barn är livet.

Om du verkligen tycker att en utlandsresa är vad livet handlar om och att livet inte är värt att leva om du inte får åka utomlands åtminstone en gång - make it happen. Det behöver inte vara dyrt om man reser med lätt packning, åker buss och ordnar boende genom "soffsurfar"-föreningar. Om det är din dröm att resa, så är det bara att prioritera det över andra småutgifter. Lägg 100 kr i månaden till en resa, så har du till en riktigt fin resa efter 2 år!

Frågan är, håller du verkligen innerst inne med dem om att livet inte är värt att leva utan resor?

Ööööh... ursäkta mig, men WTF... 80 000 kr för ett bröllop? Jag ska gifta mig i augusti och vi har en budget på ca 20 000 kr för ett mindre bröllop. Vad i hela fridens namn pratar du om att "inte våga bryta normen"? Gifta sig gör man EN gång i livet (vanligtvis). EN. Hur kan det vara en norm hur man ska ha en sådan unik upplevelse? Och varför skulle man följa den när det är något man bara gör en gång?

När det gällde studenten så fixade vi flak gratis (vi hade några bönder i klassen) och håruppsättning och fina kläder var lite skit samma. Man gjorde som man ville och det blev inte sämre för det. Jag fixade håret själv och hade kläder för ca 300 kr. Fungerade hur bra som helst.

Jag tycker att människor med din attityd är kärnan i problemet - du påstår att det finns en norm och att man förväntas följa den. Varför då? Vad ger det mig för mervärde att göra precis som alla andra? Ett bröllop ska vara unikt och speciellt - det ska vara MITT och ingen annans. Personlig prägel får man genom annat än att bara variera typsnittet och toppingen på tårtan. Studenten är också personlig. Den är MIN och ingen annans.

Din attityd är stigmatiserande. Inte bara har du gått på myten om att man måste göra som "alla andra" (trots att alla andra gör olika), du för också den villfarelsen vidare till dina barn. Skäms!

Vissa ska då alltid överdriva och bara se problem. Jag köpte min cykel NY på Biltema för 1900 kronor. Det måste vara riktiga märkes- eller expertcyklar du har tittat på. En begagnad cykel får man för under 500 kronor om man letar.

Demonstrativt? Nej, jag skulle på ett helt naturligt sätt prata om barnen om jag hade något att säga om dem. Jag anar en oerhörd osäkerhet hos dig, där det spelar mer roll för dig vad omgivningen tycker än vad du själv tycker. Jag tror ärligt talat inte att en änka som inte har hunnit få några barn skulle uppskatta att alla gick som på glas kring henne och vaktade sina tungor varenda rast. Skulle inte det bli ansträngt och obehagligt i längden? Det tror jag. Precis som jag tror att det skulle bli ansträngt om folk kände att de inte kunde prata mat, fika och godis runt omkring mig.

Så du har alltså varit i Schweiz, Frankrike, Spanien och USA? Men det är väl fint? Det har inte jag gjort. Tror att det är mer än vad många har gjort.

Matcher kan allt kosta, de också. Vi har en såndär som alltid ska åka till de stora matcherna i London eller Vm i Sydafrika eller vad det nu kan vara, och när han inte har några matcher att åka och titta på så reser han runt och golfar. Han bor ensam i en lägenhet och gör ingenting annat än tittar på sport i olika former. Jag tycker att det är tragisk, han tycker att det är livet.

Min poäng är att man ska inte hänga upp sig på vad andra tycker är Livet, man ska inte ständigt jämföra sig med andra och man ska inte kräva att omgivningen ska anpassa sig hela tiden. Jag förstår inte riktigt ditt problem - tycker du verkligen att alla andra i världen ska gå som på glas runt dig bara för att du kanske inte har råd att resa just nu?

Gissa, jag tycker att det är orealistiskt och naivt av dig att påstå att den som lever på försörjningsstöd inte kan göra någonting. Ursäkta mig, men det kan man jätteofta göra. En matsäck till barnen behöver inte kosta mer än 5 kronor - äggmacka på hembakt bröd eller pannkakor, till exempel. Jag vill påstå att om man inte kan prioritera fram FEM SPÄNN till en matsäck till barnen någon gång ibland så MÅSTE man göra någonting fel - socialbidraget i Sverige upplever jag som generöst (och, ja, jag har själv gått på soc vid två tillfällen och jag har levt under riksnormen under ca 5 sammanhängande år).

Jag tycker att det är rent av dumt av dig att påstå att man inte kan göra någonting. Var lämnar det människor som lever där och har det svårt att få ihop de där pengarna, men kanske inte har räknat på hur mycket man sparar på att baka eget bröd? Första gången jag gick på soc fortsatte jag att köpa bröd och vissa halvfabrikat, helt enkelt för att det inte slog mig att man kunde tjäna signifikanta belopp på det viset. Sedan är det också det där med rökning, som är en vana som är absolut mest utbredd bland låginkomsttagare och fattiga. I många fall är rökningen också anledningen till att man är fattig.

Kom tillbaka och påstå att alla socialbidragstagare har fimpat, tatt ur snusen, bakar eget, lagar mat från grunden, utnyttjar Blocket, Traders, second hand eller rea till allt man verkligen behöver och cyklar eller går vart de än ska. Kom tillbaka med ett exempel på en person som faktiskt gör allt detta och ändå inte har råd till 5 kronor till matsäck till barnen.

Jag känner faktiskt själv en sådan person - i det fallet handlade det dock om väldigt stora gamla skulder på hög ränta. Men tro inte att det är representativt för alla! Alla har det inte svårt på soc och de flesta gör långt ifrån allt de kan för att leva efter plånboken. Lever man rätt på soc kan man till och med spara.

Vem säger att lisebergssemester i Göteborg = semester i Sverige? Tält, ÖoB, 300 spänn. Stormkök, begagnat, 50 spänn. Där har du en semester i Sverige för 350 spänn som räcker i flera somrar. Hitta en fin sjö, cykla dit, ha kul. Stanna så länge det är kul. Man kan också hyra kanoter rätt så billigt på många orter, eller låna av sin scoutkår (scouterna är en guldgruva för att låna vildmarksprylar), man kan packa ryggsäckar och ge sig ut på vandring några dagar, man kan besöka släktingar och utforska deras omgivningar...

Seriöst, varför är det så att någon nämner semester i Sverige, då är det direkt någon som tänker att "ja... ööööh... Liseberg eller? Och så hotell." Ursäkta mig, men LIseberg med hotell/vandrarhem är inte vad jag skulle kalla lågbudget! Det är ett högbudgetalternativ för Sverigesemester.

Nej, jag tycker inte att det är enkelriktat, men jag blir lite stött av människor som gör EN sökning och sedan skriver i en sån här tråd vad han har sett att en begagnad cykel kostar... vilket råkar vara MER än vad en vanlig cykel kostar. Du kom med en fullständigt orealistisk prisuppskattning på en begagnad cykel, då är det naturligt att hugga.

Jag har också väldigt låg tolernas för den här offermentaliteten: "vi kan inte göra någonting, det kostar för mycket för man ska ha det och det och det... istället lider vi, för vi kan inte konsumera."

Jag gillar när människor säger: såhär mycket har jag, såhär gör jag det bästa av det, och har är mina bästa tips. Jag tycker inte att det är konstruktivt eller givande att gräva ner sig i "tycka synd om"-träsket. Och det är definitivt inte givande att skriva i en diskussion om fattigdom att begagnade cyklar kostar 4-5000 spänn.