Fattar mig ej på vissa fattiga

Det är feltänk. Många verkar tänka att de ska klara av att spara ihop till saker i efterhand, men det är ju ofta jättesvårt, dels därför att "moroten"(resan man vill iväg på) redan är förbrukad och efter t ex semesterresan så ska annat betalas t ex julklappar och andra stora avgifter, kanske frysen går sönder t ex och så rullar det på och man inser att det var inte alls lätt att spara ihop pengarna.

Sedan tror jag många blir les spå sitt liv som fattiga och liksom flyr iväg på en lånad resa för att samla kraft, eller köpa en ny soffa på avbetalning. Som fattig hamnar man i samma tillfälliga lyckorus som de flesta andra när man får konsumera saker, och det är nog lätt att falla för frestelser att låna till saker, när möjligheten finns.

Ribban höjs ju hela tiden. Det räcker ju idag inte med att t ex ha en mobiltelefon eller dator för att inte hamna i "fattigfållan", man ska ju ha en vanlig ny mobil, en Iphone och en dator per familjemedlem i ny modell och resa och greja. Det krävs en hel del för att stå emot och inte jämföra sig med andra tror jag. Det är ju i vissa krestar status att "flasha" med sina renoveringar hemma, sin nya bil och allt vad det nu är (kollat min fecebook idag och konstaterat att nu börjat folk meddela alla bokade utlandsresor t ex) . Det är nog vanligare att jämföra sig med den typen av människor, än med folk i U-länder tror jag, helt enkelt därför att man är närmare rent fysiskt personer som har alla de här prylarna och möjligheterna.

Det är ju helt enkelt statusprylar och den snabba, ständiga tekniska utvecklingen gör ju att man kan flasha med detta in absurdum. Det är bara sådana som du och jag som inte imponeras

Men det roligaste av allt tycker jag är att dessa "statusprylar" (för vissa) är sådant som många tycks köpa på just avbetalning, till och med skolbarn har mobiltelefoner för tusentals kronor, så hur vuxna människor kan anse det vara statusprylar förstår jag inte riktigt. Samma sak med datorer och Iphones. Här i släkten har det krupit fram att folk fått det via jobbet, men tar med sig det hem och "flashar" inför folk med "sin" nya iphone eller dator. SJUKT!

Ja, så är det absolut, men jag måste säga att i vår bekantskapskrets finns det bara ett par som är så så det känns exostiskt . Man förstår att de måste ha mycket god inkomst, ändå har jag aldrig hört att de t ex köpt en enda ny möblel någon gång (känt dem i tio år) eller att de ska ha rest utomlands och de har banne mig en tjock-TV som står inne i ett skåp   Men som tidigare konstaterats på FL, det är nog mer socialt accepterat att vägra statusprylhetsen om alla förstår att man egentligen har råd att köpa mycket och att köpa nytt, men att man av principskäl vägrar

Sedan håller jag inte med om att Aftonbladets blogg är dålig. Det finns en poäng med att t.ex. skolan tänker till gällande avgifter tycker jag, för många små avgifter blir till slut en stor börda för den som har det knapert.

Jag skrev själv dit och berättade om när barnen gick på dagis och vi pluggade. Helt plötsligt bestämde en av föräldrarna som man visste hade god ekonomi, att det skulle insamlas 70 kr per barn och termin (60 eller 70 kr var det) till avslutningsfika på jul och sommaravslutning. Och dessa 280 kr per år till fika vid två tillfällen, var verkligen supermkt pengar för oss som pluggade och dessutom pendlade till universitetet vilket kostade ungefär 4000 kr per månad (ej avdragsgillt dessutom). Det var liksom t.ex. ett par uppsättningar vinterhandskar som gick om intet osv, vilket faktiskt kändes viktigare än fikapeng.

Jag menar inte att barnen inte skulle ha fika, men att skolan måste skärpa till sig gällande denna typ av avgifter. Det ska vara frivilligt i sådantfall, även om föräldraråd beslutar om dem (som i vårt fall) och man kan försöka hitta alternativa lösningar som att någon t ex bakar billigt istället för att köpa in dyr glass som i vårt fall eller att skolan faktiskt bjuder på det.

Yes, yes!

Det är klart att man kan vara efterklok och ta striden och argumentera för att slipa betala. Men poängen med att ha nolltolerans mot denna typ av avgifter är att just varje förälder ska slippa ta striden. Det är både tidskrävanmde och utelämnande. Jag själv hamnade i en situation där man höjde avgiften, inte bara införde en avgift, utan höjde en avgift ifrån typ 30 kr, därför att  några föräldrar ansåg den vara för låg. Man ville ha in mer pengar för att unna barnen mer och festligare fika, och där är det ju svårt att argumentera emot, det låter ju då som att man vill att barnen ska ha det fortsatt dåligt. Men idag hade jag nog faktiskt argumehterat emot, det är bra och det är viktigt när skolan inte har nolltolerans. För den här typen av avgifter smyger sig in överallt. Fröknarna i skolan ska ha avslutniingspresenter varje termin, fritidsfröknarna ska tackas materielllt, skolresor ska finansieras osv.

Jag håller helt med dig. Men samtidigt tycker jag det är bra att massmedia just därför lyfter frågan till allmänheten, så det blir allmänt känt.

Dey jäkliga var att det var vi föräldrar som skulle ligga på och samla in pengar. Vi bodde i en liten by och vissa föräldrar var jättesvåra att få in pengar ifrån och inte så konstigt var det de med flera barn och de där minst en förälder studerade som "krånglade mest". Och just detta krångel tycker jag egentligen ska vara en tillräckligt tydlig signal om att det inte är acceptabelt, för är det en lätt summa för folk att få fram, då tar det inte nästan hela terminen som i vissa fall. Men visst, generellt tycker jag att man ska vara öppen och tydlig och påminna om andra perspektiv. Fast det är nog alltid svårare om man liksom känner att man talar i egen sak och blottar sin egen oförmåga. Går inte att komma ifrån att det är väldigt privat att ha dålig ekonomi.

Jag håller med dig. Ett läger är ju i regel ganska dyrt, men de lär f¨å det gratis/subventionerat. I år kanske våra barn ska få vara på dagläger, men jag tvekar lite, av ekonomiska skäl och då har vi ändå rätt god ekonomi. Men jag tycker ändå att för barnen är det ett bra alternativ med läger när man faktiskt inte har råd att åka utrikes, men ändå vill ha lite aktiviteter, mys och gemenskap. Men då bör man ju inte deppa för att man jämför med en kanarieresa,.trist inställning.

Men vad är en "vanlig" semester då? Vi är nog ganska många som trots allt inte åker utrikes årligen och när jag på 70-talet växte upp var en sommar på landet t ex inget mindervärdigt semesteralternativ som det verkar vara idag. Jag tycker att de år man inte har råd att åka utrikes får man sansa sig själv lite. Visst, det är jättekul att se nya miljöer utomlands och få sol och värme, men man dör inte av att avstå det eller år eller två eller tre eller fyra..

Sedan kan jag dock tycka det känns lite märkligt att "klumpa ihop" en massa folk som har ubertaskig ekonomi på ett särskilt läger, det blir lite utpekande typ "fattigmanslägret", men vad vet jag, de kanske kan finna stöd hos varandra?

Fast att Aftonbladet inet skriver om föräldrar som super bort pengarna, är kanske delvsi beroende på att problematiken där är tveeggad. Man behöver inte ens ha dålig ekonpmi, för att missbruka bort sina pengar menar jag.

Sedan tycker jag det är bra att frågan om t ex studenten lyfts. Det är klart att det för vissa ungdomar kan upplevas som ett reellt problem om ens föräldrar inte har råd att låta en åka med på etts ådant där flak för 6000 kr eller vad det nu kostar, det blir ju ett utanförskap.

På något sätt är det ett bekymmer att folk i snitt lägger 10 000 kr eller vad jag hörde sist, på studentfirandet. Problemet är för de som lever på marginalen inte att man inte har råd att lyxkonsumera den typen av aktiviteter, utan att man hamnar i ett utanförskap när andra lyxkonsumerar. Man blir en outsider om man står vid sidan av och tittar på kortegen, istället för att stå på den tillsammans med sina kompisar. Det reella bekymret är egentligen att man kan ta flera tusen kronor betalt för att köra ungdomar på en vagn i en kvart och att folk faktiskt oftast betalar det.

Läste på fattigbloggen en tänkvärd kommentar:

Min fråga är ifall det verkligen handlar om att vara fattig eller oekonomisk?

Jag är en ensamstående mamma på 21 år. Dotter på 4 och son på 9 m. 

Jag får in varje månad:

Föräldrapenning: 4200 ca

Bostadsbidrag: 3200

Underhållsstöd 2546

Barnidrag: 2250

Och då ligger jag under riksnormen och får ut ca 1600 från soc också.

Min hyra ligger på 6532:- i månaden. Samt att jag har 3 mobilabonnemang, tv, data, telefoni, el osv.

Varje månad går jag + med ca 3000 kronor.... 

Jag som är otroligt ekonomisk eller alla andra som icke är det?
 

Ja, vad säger ni som läser det här? Den här människan klassa som fattig och då går hon 3000 kr +. (Varför man har 3 mobilabonnemang som ensamstående förstår jag dock inte). Är hon otroligt ekonomisk eller är ribban för fattigdom i Sverige ganska lågt placerad ?

Fast studenten håller som jag ser det på att bli lika påkostat som bröllop, vad gäller allt. Det handlar inte om endast flak, även om det är bland de tyngsta utgiftsposterna.

Men om vi jämför med bröllop, hur många vågar bryta normen och ha ett bröllop som inte är påkostat? Som kanske ligger 80 000 kronor under medelkostnaden för ett bröllop? Inte så många! Och då talar vi här om ungdomar som oftast är ännu mer grupptrycksutsatta än vuxna som inte ens gifter sig samtidigt (oftast).

Ja, nu kanske det blir enkelt att neka ungarna att åka flak, ha fin håruppsättning och fina kläder och att dricka saft eller annan billig dricka i parken, men det är inte säkert. Jag räknar inte med det! jag förstår om mina barn kommer att vilja ha som "alla andra".

Ok, jag bara undrade, hon var ju själv fundersam, så det verkar inte direkt som att hon vänder på slantarna och snålar som sjuttsingen. Men barnen är ju små, de kostar mer när de blir större, så är det ju.

Tycker kanske inte man ska snöa in på just detta, men inte skriver man väl att man har tre abbonemang om man inte menar att det är en utgift för varje abbonemang?