Fattar mig ej på vissa fattiga

Jag reagerade likadant när jag såg rubriken på Aftonbladet. Varför i helsike åker man till Egypten på krita för när man inte har råd... Anledningarna till överkonsumtionen tror jag är samma som Lavish skriver här ovan men jag tycker inte det är bättre för det.

Vad beträffar studenten krävdes det aldrig att jag skulle betala   något för den men på "min" tid, där jag bodde, bestod den i att några släktingar kom och mötte upp, ofta med en bil med några lövruskor på, samt kom hem och åt lite smörgåstårta. Därefter gick man ev på fest till någon i umgänget som hade någon. Jag tycker det är helt hysteriskt nu: fjortisbrudar låter sy upp (!) klänningar till "bal" (skolan erbjöd fest på stadshotellet för oss och kanske hälften gick, uppklädda men definitivt inte flertusenkronorsklänning) och ska ha tjusiga blomsterarrangemang och när man väl går ut gymnasiet (tagit studenten har ju inte gjorts på många årtionden) ska det hyras flak och gud vete vad. 
En arbetskamrats barnbarn skulle ha "bal" och blomsteruppsättning i _åttan_ (och då bor hon i ett område där det är mycket vanligt att ha dålig ekonomi/sociala problem)...

För femton år sedan behövde man ha jäkligt god ekonomi för att få kredit på sitt kort, att ha ett fast jobb gjorde det inte till någon självklarhet att få det beviljat. Idag räcker det att ha ett personnummer för att kunna spendera pengar man inte har, ofta på produkter med obetydligt andrahandsvärde eller rena förbrukningsprodukter.  Det egna ansvaret är visserligen störst men bankers och låneföretags kreditcirkus gör inte saken bättre.

Att vilja att barnen ska ha det som "alla andra" är en dålig ursäkt för att ge dem ett exempel där man förbrukar pengar man inte har. Det går i så fall alltid att hitta jämförelseobjekt som har det bättre. "Varför får inte jag häst när kungabarnen har, som en kompis dotter sa som liten."

Iofs helt sant men det finns även miljöer där man stoltserar åt motsatt håll. Barnen får inte ha mobiltelefoner, man har TV-fria vardagar (rentav helt TV-fritt), är bilfria eller har bil bara till sommarstället etc (Visst finns en konsumtion men den syns inte i blanka kapitalvaror.). Jag har en bekant som föreläser i informationsteknikfrågor och har en teknikpark som heter duga men inte använder dator i hemmet etc. Jag påstår inte att detta är särskilt vanligt (i motsats till att tala lite nedlåtande överseende om unga killar i arbetaryrken som köper gigantiska platt-TV och TV-spel, vilket _är_ tämligen vanligt bland folk jag hör, tycka vad man vill); poängen är att det skiljer sig vad som är normalt eller status i olika grupper, och om man väljer att identifiera och jämföra sig med högkonsumerande personer så är det väldigt lätt att känna sig "fattig".

Jag får instämma. Jag har inte haft socialbidrag men mer än en gång levt under sådan nivå och tyckt att det gått hyfsat att klara sig på. Ungefär som "sanningen" att det inte går för en famlij att leva på bara en lön, när jag x flera sett exempel på att det kan fungera.
Det finns särskilda omständigheter som kan försvåra, helt klart. Vad jag vänder mig mot är en sorts offermentalitet, antingen aggressiv eller tårfylld, att "det är så synd om mig som har så här lite att klara mig med" som används som ursäkt för att inte ta ansvar för att sköta den ekonomi man faktiskt har.
Lite i stil med "vi lever i misär och kan inte hålla ordning hemma för vi är trångbodda" bland vissa stora familjer i förorten (OK, jag vet att det ofta finns även annan problematik i bakgrunden där), där familjer som _valt_ mindre yta pga andra fördelar det ger fixar våningssängar och compact living-lösningar.

Mellan tummen och pekfingret verkar folk som upplever eget inflytande i sin ekonomi ("väljer" lägre inkomster för ex att vara hemma med barn, jobba lite för att ha tid till annat, har ett för dem attraktivt yrke med låga inkomster etc) också vara bättre på att rätta mun efter matsäck, medan personer som upplever sig vara offer för omständigheterna är sämre på det. Det borde dock inte vara någon naturlag; för bara fyrtio-femtio år sedan var samhället fullt med familjer med begränsade ekonomiska tillgångar som också klarade att hushålla med dem, längre tillbaka än mer så. OK, de ingick väl ofta i miljöer där de flesta hade det likadant, vilket gjorde det mindre av ett stigma och minskade pressen att överkonsumera. Jag inser att det känns viktigt att göra som umgänget gör, vilket gör det svårt om man skiljer sig från dem man närmast identifierar sig med, men jag tycker inte det frikänner från eget ansvar.

Jag har också tjock-TV, och ämnar inte byta den i onödan. (Min mamma hade svartvit TV tills den gick sönder på åttiotalet; jag har att brås på.)

Får väl instämma i att det är säkert är mer accepterat att avstå konsumtion för den som uppenbarligen skulle ha råd (å andra sidan, vem har inte "råd" med alla kort som företagen slänger omkring sig idag). ELLER i grupper där man väljer att lägga statustyngden på andra områden än prylkonsumtion.

Ett skåp med dörr? Ett sådant där jag läste beskrivas någon gång som "ett sådant franska medelklassen använder för att dölja att de har TV" rentav?

Håller med om "avgifter" i skolan. Har själv gjort mitt bästa för att hålla ner önskemål om pengar till fika och till frökenpresent nyligen i en grupp med avslutningsgrejs jag är inblandad i, med argument att folk kan välja att hellre avstå om det blir för mycket (egentligen tycker jag inte det är självklart att alls köpa något - är inte ens speciellt nöjd med några av fröknarna - men den diskussionen verkar vara alltför avlägsen för att det ska vara vits att driva den).