Tills oss som fått/lr har barnen placerade i familjehem med LVU

Helt ärligt? Vad ger er rätten att komma in i en tråd o skriva på det här viset? Ni kan inte sitta o säga att det går till som ni skriver i alla fall socialen handhar! Alla föräldrar med LVUade barn saknar inte insikt, några av oss har hamnat i sånt här helt pga idioter på soc. Denna tråd är till för oss, inte för er "perfekta" människor. Jag hoppas att detta inte händer er så att ni behöver vara här inne, men skulle så vara fallet kanske ni skulle överväga hur mycket insikt ni själva har?

Det är onödigt att ta barn utan måste bevis och kontroll hur man har det hemma först... Jag tycker LVU lägger ner för gott... gör en bra stödinsats för vi kan få hjälp så vi behöver... Barnen är våra kött o blod så socialen har inte rätt att ta deras barnen...Lika bra jag tar socialens egna barnen så hur det känns då....LVU kostar mycket så vi betalar skatt .... LVU lägger ner så sparar staten....

I mitt fall så kom polis i uniform & soc jouren till BB & satte LVU på min dotter kvällen innan jag skulle åkt hem.
Deras enda anledning var att jag inte hade föräldrar att vända mig till!!!

Jag har inte haft kontakt med dessa barnmisshandlare (mina föräldrar) sen många år tillbaka & soc har hela tiden vetat varför!

Jag hade delvis en vän med under förlossningen som stöd...4 barn har hon utan problem & även en annan vän som var & hälsade på inne på BB som varit som en bror för mig under antal års tid som soc med vetat om.

Jag har fått klara mig på egna fötter alla år då soc inte brydde sig om mig, utan lyssnade på mina föräldrar...

HUR I 17!!! kan de göra så!!!???
Jag fick ens inte bevisa innan de stämpla mig inne på BB inför alla nyblivna föräldrar!          

Jag har funderat i många år på att bli familjehem för att kunna hjälpa barn som far illa. Men jag blir rädd när jag läser såna här trådar, jag vill hjälpa barn som far illa, inte hjälpa till att splittra fungerande familjer.

Vad anser ni som råkat ut för felaktiga omhändertaganden. Tycker ni familjehem är helt fel eller behövs dom?

Det finns för många familjehem vilket gör att soc hellre placerar barn än ger dom hjälp i sin hemmiljö.

Jag vet att jag kommer få skit för detta av folk som anser att det är brist på familjehem, men jag VET att jag har rätt!

Är i chocktillstånd då soc lvuat mina två barn. Vi har inte fått träffa dom ens för att säga hejdå eller ge en kram.

Tydligen kan polisutredningen ta 3 månader och vi får ej ens träffa vår lilla dotter på 3 år. Det har idag gått 11 dagar. De tror att vi slår och hotar dom pga det min son berättat. Trots att jag sökte hjälp så fort jag kände oro för att jag var rädd att jag skulle förlora kontrollen och var ärlig, fick vi ingen hjälp. En dag hämtades vi bara av polisen och barnen var isolerade ifrån oss och släkt. Förutom enstaka incidenter är vi en trygg och kärleksfull familj och barnen vill såklart hem. Allt som hade krävts hade varit ett halvhjärtat försök till hjälp i hemmet så hade barnen aldrig behöva uppleva problemsituationen. Vi fick inte nån hjälp alls , det var tydligen lättare att byta ut föräldrarna. Jag är i chock, känns som jag gjorde fel som sökte hjälp. Jag har en neurologisk diagnos och har nu slutat jobba då detta orsakade stressutbrotten.

Men nu är jag nära vegetativt tillstånd istället för att jag inte får hålla om mina barn och förklara att vi inte är arga på dom. Så nu får jag väl inte hem dom pga att jag blivit sjuk av lvun. Moment 22 alltså.

Är i chocktillstånd då soc lvuat mina två barn. Vi har inte fått träffa dom ens för att säga hejdå eller ge en kram.

Tydligen kan polisutredningen ta 3 månader och vi får ej ens träffa vår lilla dotter på 3 år. Det har idag gått 11 dagar. De tror att vi slår och hotar dom pga det min son berättat. Trots att jag sökte hjälp så fort jag kände oro för att jag var rädd att jag skulle förlora kontrollen och var ärlig, fick vi ingen hjälp. En dag hämtades vi bara av polisen och barnen var isolerade ifrån oss och släkt. Förutom enstaka incidenter är vi en trygg och kärleksfull familj och barnen vill såklart hem. Allt som hade krävts hade varit ett halvhjärtat försök till hjälp i hemmet så hade barnen aldrig behöva uppleva problemsituationen. Vi fick inte nån hjälp alls , det var tydligen lättare att byta ut föräldrarna. Jag är i chock, känns som jag gjorde fel som sökte hjälp. Jag har en neurologisk diagnos och har nu slutat jobba då detta orsakade stressutbrotten.

Men nu är jag nära vegetativt tillstånd istället för att jag inte får hålla om mina barn och förklara att vi inte är arga på dom. Så nu får jag väl inte hem dom pga att jag blivit sjuk av lvun. Moment 22 alltså.

"Det är inte mitt fel" pga att jag har en medicinsk diagnos som gör att det blir omöjligt att hantera känslor under pressade situationer, och framförallt att jag frågat om hjälp tidigt. Jag har sagt att det är allvar, men ingen har trott eller hjälpt mig. Jag uppmuntrade min son att berätta för skolan hur det är hemma, för jag trodde det äntligen skulle leda till hjälp. Liksom många här tror soc att vi slår barnen. För mig är en incident att jag tappar humöret, inte att jag är fysisk mot barnen. Det har hänt en gång när min son slog mig hårt gång på gång, då slog jag honom på handen, men jag bad om förlåtelse snabbt och mådde såklart jättedåligt ändå.

Alla tror att man inte vågar berätta hur dåligt det är, men jag har tvärtom varit ärlig och hamnat i en omöjlig sits. Jag sitter gärna i fängelse för att ha hotat barnen för jag tycker inte det är acceptabelt. Men det finns ingen risk för fortsatta hot då jag omedelbart slutat arbeta över min gräns och min man förstår att han måste hjälpa mig hemma. Varför orsaka barnen ett så stort trauma som att splittra familjen, och inte ens erbjuda oss hjälp hemma först? Vi är en familj som kramas och umgås mycket och vi har närstående släkt som barnen skulle kunna bo hos för att förhindra trauma.

Ibland är det så att socialen slår in sista spiken i kistan för en förälder med depression. Det görs ohumant och mobben av andra människor gör till sist slut på livsgnistan. Jag vet om en mamma som tog livet av sig när hennes barn omhändertogs. Alla föräldrar är inte farliga för sina barn men det är upp till socialens åsikter att avgöra. Inte alla socialmyndigheter litar på psykvård, dagis, anhöriga utan de lägger egna felaktiga diagnoser som de tar som grund till omhändertagande. Nåt straff får de inte heller.

Varför vi inte gjorde nåt tidigare; vi hade redan påbörjat ett husbygge vilket inneburit enorm press för min man som dessutom heltidsarbetade. Han har därför tyckt att jag kan bita ihop och lösa problemen själv. Han har dessutom bristande förßtåelse för min diagnos. Hade jag slutat arbeta utan försäkringskassans godkännande hade jag stått utan inkomst för alltid, och vi hade förlorat huset och den materiella tryggheten för barnen. De ser framemot egna rum etc.

Hjälper inte tänka bakåt, hur får man upp hoppet om att få tillbaka sina barn? Erfarenheter?

Det var ju till hjälp att posta här...suck

Det är nog bara advokaten som kan hjälpa. Här blir man bara deprimerad...

Jobbar du på soc Dr mupp?