det gör inte så förbannat ont som alla säger

Men är det möjligt att ha en positiv tråd utan att utmåla kvinnor som har haft jobbiga förlossningar som simulanter? Sen går det ju att ha en både jobbig och smärtsam förlossning och ändå en jävligt positiv förlossningsupplevelse.

Jag är inte sur över någon tråd, däremot tycker jag att trådstartaren har uttryckt sig lite klantigt, smärta är ju inte objektivt så att det handlar om vad man "tycker" och "anser". Jag skrev nyss i en annan tråd angående min förra förlossning att jag hade vad många förstagångsmammor (och andragångsmammor för den delen) anser vara en så kallad skräckförlossning, det hände precis det som många - inklusive JAG - var rädda för. Men, och det är jätteviktigt att understryka: jag hade ingen negativ förlossningsupplevelse för det. Jag ville göra om det redan dagen efteråt. Man behöver inte ha en lätt förlossning och stå och skämta med barnmorskan för att ha haft en positiv förlossningsupplevelse. Man kan ha haft jävulskt ont och ändå inte behövt tappa sin kontroll över smärtan, man har kunnat hantera smärtan, behöver inte ha blivit rädd och så vidare. Det tycker jag är sjuhelvetes mycket viktigare att säga än att polarisera förlossningar i "jobbiga och smärtsamma" och "lätta och i princip smärtfria".

Gudrun Abascal skriver i "Att möta förlossningssmärtan" att det egentligen inte spelar någon roll hur en förlossning har sett ut - om den har varit utdragen eller snabb, om den har varit instrumentell och ur medicinsk synpunkt komplicerad eller ur medicinsk synpunkt helt normal - det avgörande för hur man upplever sin förlossning i efterhand är om man har blivit sedd, hörd och fått bekräftelse för det man känner.

  

Kan hålla med om detta. Jag har nu genomgått min andra förlossning och det var en riktig toppenupplevelse - en fantastisk förlossning helt enkelt. Det gick ganska fort och var intensivt men jag kunde hantera värkarna med avslappning, andning och lustgas i de sista cm och det gjorde hur mycket som helst. JA; det gjorde ont. Men det var hanterbart och jag blev inte rädd eller fick panik och det var en hur häftig upplevelse som helst. Jag skämtade inte med barnmorskan, jag var grymt fokuserad, krystvärkarna överrumplade mig lite eftersom jag öppnade mig så fort, och efteråt låg jag bara och skakade och hade så ont i symfysen av foglossning och förlossning att jag fick färdas längre sträckor i rullstol i två dagar... men det är ju ändå inte någonting att oroa sig för. Smärtfrihet borde inte vara något att eftersträva, för de flesta gör det ont men inte så ont att man inte kan hantera det med förberedelse och fokus.

Efter att ha genomgått två förlossningar som sinsemellan varit väldigt olika kan jag garantera att det inte finns någoit "hur värkarna känns" annat än "så kändes det för mig". Hur värkarna känns är till exempel avhängigt hur fort du öppnar dig. Somliga har värkar utan värkpaus.

Ett tips är att undvika ordet "man", det tenderar att vara generaliserande.

Jag förstår inte vad det är som är så svårt att förstå med att folk uppfattar smärta olika, och att de för den sakens skull inte behöver vara spända och rädda? Men det är klart, det går ju prestige i förlossningar.

Det som är väldigt provocerande är människor som gör antagandet att kvinnor som inte haft en i princip smärtfri förlossning har varit "livrädda" eller "spänt sig" till skillnad från de som då inte har haft det. Det är ju ett fullständigt felaktigt antagande. Synd att den poängen gick dig över huvudet.

Och jag har redan skrivit tidigare i tråden att det går alldeles utmärkt att ha en positiv förlossningsupplevelse trots smärta och att det går att hantera värkarna bra trots smärta. Smärta kan till och med vara någonting positivt, varför ska man behöva vara rädd för det och varför ska man understödja bilden av att smärtfrihet är någonting eftersträvansvärt och att smärta är någonting att sky? Jag hade ont under min andra förlossning, men jag fixade det med andning och avslappning och, på slutet, med lustgas och jag skulle vilja påstå att det var en drömförlossning. För min del. Jag ser inte att det på något sätt skulle vara en "negativ bild av förlossningar"; tvärtom. Jag kan i överhuvudtaget inte se att det på något sätt främjar kvinnor att förmedla bilden av att en positiv förlossning är detsamma som smärtfrihet och en negativ förlossning är detsamma som att man känt smärta och att smärta är någonting att sky. Jag är för övrigt helt övertygad om att det är andra faktorer som avgör om man har haft en positiv förlossningsupplevelse eller ej.

Jag har visserligen protesterat en del mot TS, men att man skulle vara "ärlig" med en gravid kvinna och berätta värsta skräckhistorien tycker jag faktiskt inte heller. Att vara rädd för inte förlossningen framåt på något sätt, tvärtom kan det påverka den väldigt negativt. Är det vettigt att skrämma kvinnor så att de hellre vill ha kejsarsnitt (något som flera landsting är väldigt restriktiva med om det inte finns medicinska skäl) än att föda vaginalt, och är vettskrämda inför den vaginala förlossning de kanske måste ha?

Man behöver inte hymla om att det gör ont för väldigt många kvinnor - men jag menar att man måste föra fram budskapet att det är en smärta som är hanterbar. "De flesta" har inte panikförlossningar och "de flesta" spricker inte härifrån till månen. "De flesta" är återställda inom åtta veckor efter förlossningen och har inte bestående men - kan tillägga här att det med bestående men räknas att man inte är återställd efter ett år inom förlossningen. Och efter ett år är det väldigt, väldigt få som inte är återställda.

Jag fortsätter att harva, men jag tycker att det är så sjukt synd att bilden av en positiv förlossning ska vara en smärtfri förlossning. Varför det? Jag har haft två positiva förlossningsupplevelser, den andra var en drömförlossning i min mening och det trots att jag hade ont och att det krävdes en hel del av mig. Jag tycker att det är jätteviktigt att förmedla att smärtan är och bör ses som någonting konstruktivt, och att den är fullt hanterbar även om det kan behövas en del förberedelse och ansträngning för att hantera den. 

Det är ju så här det är: somliga har lätta förlossningar och andra har svåra förlossningar. Den som har haft en "lätt förlossning" på pappret kan ha en riktig mardrömsupplevelse bakom sig och den som har haft en jobbig förlossning kan se det som en riktig drömförlossning. Till syvende och sidst handlar det en hel del om hur vi som födande kvinnor bemöts av barnmorskor och övrig personal på förlossningen, hurdant stöd vi får, liksom huruvida vi känner tillit till oss själva och det vi klarar av.

Det behövs absolut motbilder till förlossningen som en fruktansvärd smärtsam mardröm, men att den motbilden skulle vara att det "inte gör så förbannat ont som alla säger" och att man spelar schack mellan krystvärkarna ställer jag mig frågande till.