Jag skäms för min son

Min tanke är också Asperger.... fungerar det för honom i skolan? Om det fungerar med både inlärning och kompisar så kan man ju vänta, men OM han har Asperger och dessutom har bekymmer på ett eller annat sätt, är det ju inte schysst att stoppa huvudet i sanden och ignorera det för att DU mår dåligt. HAN kommer eventuellt ha sin beskärda del av dåligt mående, särskilt om han inte får den hjälp han behöver.

Okej - såg nu (jag skummade bara, sorry) att han inte har ett "normalt umgänge" med kompisar. Jaadu...

Han har nästan inga vänner och leker aldrig med de andra på rasterna. Ja, visst kan det vara så att han är på ett annat sätt än de andra, men kan inte sannolikheten finnas att det beror på att han är annorlunda på ett så "stort" sätt, som Aspergers syndrom?

Man kan ju inte bara förklara ett utanförskap med "barn är olika". Det är heller inte schysst mot barnet.

"Lena pratar aldrig med de andra i lunchrummet och blir heller inte medbjuden på after work. Men - hon är ju så olika oss andra här på jobbet." 

Vettigt tänk där, eller?

... tillägg till mitt citat om Lena - "hon är ju så olik oss, så vi bara struntar i henne och låter henne vara för sig själv."

Nej, men när man kan sitta i TIMMAR och fokusera på ett och samma intresse börjar iallafall jag fundera. För att ha just ett eller någr specialintressen är typiskt för någon som har Aspergers syndrom.

Min son gillar Spindelmannen, men det är inget han hänger på google och läser om, berättar för oss om när han har lärt sig det senaste om det eller pratar om ens varje dag. Min dotter älskar sin docka, men hon tar pauser i leken.

Att hålla på med samma sak i timmar i och aldrig tröttna på det ämnet är inte riktigt normalt. (Ja, så skjut mig för att jag använde ordet "normalt"...)