Den stora OT-tråden där PK och PI kan mötas...

Jag älskar ju mitt liv nu, men visst kan jag också längta tillbaks till universitetet. Bara grejen med att ett par dagar i veckan få chansen till riktigt givande och respektfulla diskussioner med kunniga och drivna människor, var ju rena paradiset för en debattknarkare som mig.

Visst får jag bra debattmotstånd hemma också, men man vill ju gärna även diskutera med folk som har mer skilda åsikter. Och det är ju därför jag sökte mig hit till FL. Tyvärr är det ju inte riktigt alltid som diskussionerna är respektfulla och givande här!

Hur gammal är du?

Jag känner igen det där...
Jag spenderar överdrivet myckt pengar på studentlitteratur som jag sedan vägrar sälja. Jag älskar böcker.
Hahahaha, ja jag indoktinerar min dotter för fullt. Hon har FNs mänskliga rättigheter i barnboksform och när vi gör "veckans ord" läxan hittar hon på meningar som "alla är lika mycket värda" hahaha!
Jag pyser också av stolthet när hon är den enda i klassen som kan förklara vad FN är och vad de gör och att Omar Al Bashir är en dum gubbe.
Det bådar gott.

Hur gammal är du?

*är social*

Aaaahahahahahahaha...
 
Ummm..tänkte inte på det?

Aaaah, blir alltid lika glad av å se dig, min kära Rose. 

God natt!!

Tack!

Ah, det är ju perfekt att du kan få utlopp för dina behov att diskutera religion här på FL. Tror dom flesta förhållanden har ämnen som är lite känsliga. Vi har inga direkta avtal, men man har ju lärt sig vilka ämnen som bör undvikas. I mitt fall handlar det väl om att älskade frun inte i riktigt samma grad som jag är debattknarkare. Hon vill konstigt nog inte diskutera HELA dagarna året runt Så då är det ju bra att jag har FL, så hennes öron får vila ibland

Ja, att prata om det med er har väckt suget på allvar  igen. Får kolla upp vad det går för kvälls- och distanskurser till hösten. Har man tur finns det ju platser kvar.

Planen var ju att jag skulle stanna i den miljön livet ut. Jag skulle ju få en doktorandplats och sedan bli forskare. Men livet blir ju inte som planen. Min underbara handledare blev sjukskriven när jag precis hade börjat skriva min sista stora uppsats. Och den nya handledaren var en mardröm för mig. Han tyckte inte mina idéer var nåt att hänga i granen, Han hade en helt annan mer konservativ syn på vetenskap än jag har, och tyckte att jag ifrågasatte för mycket hela tiden. För honom var innehållet i uppsatsen inte viktigt, utan det viktiga var att man formen var den rätta. Varenda ny version av uppsatsen som jag lämnade in dissade han, men han vägrade säga exakt vad som var fel för det skulle jag ju själv komma på. Till slut lyckades jag få godkänt, men då hade jag tappat lusten.

Lusten kom som tur va snart tillbaks, men då hade jag skaffat jobb och barnen var på väg. En del av mig vill fortfarande komma in i den världen igen, men jag väntar i alla fall tills barnen har blivit lite större.